Att vara, eller inte vara.. 23.
I måndags var det 23 år sen jag föddes. Då var det också måndag.
Jag tycker inte att 23 år är en speciellt rolig ålder. Det enda som händer är att jag får komma in på lite fler krogar.
Min mamma fick sin första son, min bror, när hon var 23 år. Jag vill inte ha barn på ungefär 10 år. När jag var liten kändes 23 år skitvuxet. Jag känner mej inte skitvuxen.
Jag ser heller inte skitvuxen ut.
Igår frågade en sushiexpedit hur gammal jag var. När jag svarade "23" ropade hon "VAAA? SERIÖST? JAG TRODDE DU VAR 15!!!"
Jag tycker inte att 23 år är en speciellt rolig ålder. Det enda som händer är att jag får komma in på lite fler krogar.
Min mamma fick sin första son, min bror, när hon var 23 år. Jag vill inte ha barn på ungefär 10 år. När jag var liten kändes 23 år skitvuxet. Jag känner mej inte skitvuxen.
Jag ser heller inte skitvuxen ut.
Igår frågade en sushiexpedit hur gammal jag var. När jag svarade "23" ropade hon "VAAA? SERIÖST? JAG TRODDE DU VAR 15!!!"
15.
Jag vet mycket väl att jag ser ung ut, men 15 var väl att ta i lite? Det är åtta år sen jag var det.
Att jag ser ung ut beror på två saker:
Att jag ser ung ut beror på två saker:
- Jag blev sjuk när jag var 12 år, fick mediciner som påverkade min längd (160 cm istället för 168 cm) och jag har liksom fortsatt att se rätt ung ut i allmänhet.
- Vi har bra gener i min släkt. Vi ser yngre ut än vad vi egentligen är.
Så, ju äldre jag blir på pappret, dessto jobbigare blir det för mej att övertyga och förklara för andra om hur gammal jag faktiskt är, på riktigt, eftersom jag inte verkar se en dag äldre ut.
Alla som ber att få se på min legitimation får alltid en speciell min när dom ser hur gammal jag är. Då skäms dom nästan lite och tittar ursäktande på mig.
- Leg på systemet.
- Leg på krogen.
- Leg på redbull på Coop.
- Leg på trisslott på ICA.
Visst, man kan störa sig på att alla tar en för att vara en liten 15 årig flicka.
Men det blir faktiskt bättre när man istället kör upp sin legitimation i ansiktet på folk innan dom ber om det, så jag slipper få frågan.
Men det blir faktiskt bättre när man istället kör upp sin legitimation i ansiktet på folk innan dom ber om det, så jag slipper få frågan.
Det är tufft att hela tiden få höra hur ung jag ser ut att vara, hur kort jag är, kort = gullig och söt.
Jag går faktiskt runt i den här "unga" kroppen, med den här korta längden varenda dag, året om.
Jag vet att jag är en liten tjej.
Jag vet att jag är en liten tjej.
Men hur orkar folk omkring mej göra en grej av det?
Sushiexpediten var 25 år. Jag tyckte helt ärligt att hon såg ut att vara 35. Men varför ska jag berätta det för henne? Blir hon glad? Tar hon det som en komplimang?
När jag är 23 år tar jag inte "JAG TRODDE DU VAR 15!!!" som en komplimang.
Kom igen när jag är 33 år och säg att jag jag ser ut som 25. Då kommer jag antagligen gilla det.
Men jag gör det inte nu.
Men jag gör det inte nu.
Det är lätt att vara bitter. Det är inget jag lägger energi på egentligen, men när man går på en restaurang för att äta en mysig middag tycker jag att det är ganska drygt och rätt oartigt som expedit att ropa så åt sin gäst.
Det är bara vad jag tycker.
comin' up comin' up
Nu har jag varit hemma i Hälsingland sen i torsdags och myst med familjen och några fina vänner.
Det är så jävla skönt att komma hem till den gamla tryggheten ibland.
Förra veckan ringde min bror Johan till mig och berättade att hans gamla barn- och tonårsidol E-Type skulle komma till Hudiksvall på lördagen.
Han hade köpt en biljett till både sig själv och till mig.
Jag köpte en biljett till stackars Fredric som egentligen inte ville gå dit, men jag ville ha honom med, så han ställde snällt upp ändå!
När vi skulle gå till bussen som skulle ta oss mot stan kom jag på det:
Jag: HELVETE!!!! JAG HAR GLÖMT BILJETTEN I DIN LÄGENHET, JOHAN!
Johan: SERIÖST? Vi kommer missa bussen.
Jag: Alltså, FAN! JAG HATAR MIG SJÄLV!
Fredric: Jag är snabbast, jag springer och hämtar den!
Jag och Johan: Tack!! Skynda dig!!!
Johan: Vet han vilket nummer det var nu då?
Jag: Ja, det tror jag. Han hittar.
RING RING
Jag: Hallå?
Fredric: Hej, det var nummer 19 va?
Jag: NEJ!!! VAFAN DET ÄR 33!!!
Fredric: NEJ! Fan, vart är jag då?
Ja.. och därifrån fattar ni att vi missade bussen.
Jag bröt ihop, grät utan tårar och skrek diverse nedvärderande ord om och åt mig själv, Johan var besviken och Fredric skrattade.
Jag skrek åt honom att sluta vara så jävla positiv.
Men Fredric log vidare, ringde Anton som (thank God!) var i närheten och skjutsade oss till stan. Puss på dej!
Vi tog en snabb förfest hemma hos Christian med Jonathan och hade myskul, sen drog vi till stället för att se på E-Type!
Fredric gav sin biljett till en snubbe som stod vid dörren, och gick in. Det visade sig att killen som tog emot biljetten inte alls jobbade på stället, han hade bara stått där och tagit emot biljetten eftersom Fredric gav den till honom och Fredric höll på att få betala 200 spänn eftersom han var utan biljett. Så Fredric och biljett-tjejen fick springa ikapp snubben som inte fattade nånting, men gav snällt tillbaka den till Fredric.
Vi tokröjde till E-Type och fick nostalgikänslor och jag var lycklig två gånger under kvällen:
1. När E-Type pekade på Johan och mig, vinkade och dansade likadant som oss medan han skrattade.
2. När Fredric släppte ut håret, fuldansade och sjöng med.
Puss!
Det är så jävla skönt att komma hem till den gamla tryggheten ibland.
Förra veckan ringde min bror Johan till mig och berättade att hans gamla barn- och tonårsidol E-Type skulle komma till Hudiksvall på lördagen.
Han hade köpt en biljett till både sig själv och till mig.
Jag köpte en biljett till stackars Fredric som egentligen inte ville gå dit, men jag ville ha honom med, så han ställde snällt upp ändå!
När vi skulle gå till bussen som skulle ta oss mot stan kom jag på det:
Jag: HELVETE!!!! JAG HAR GLÖMT BILJETTEN I DIN LÄGENHET, JOHAN!
Johan: SERIÖST? Vi kommer missa bussen.
Jag: Alltså, FAN! JAG HATAR MIG SJÄLV!
Fredric: Jag är snabbast, jag springer och hämtar den!
Jag och Johan: Tack!! Skynda dig!!!
Johan: Vet han vilket nummer det var nu då?
Jag: Ja, det tror jag. Han hittar.
RING RING
Jag: Hallå?
Fredric: Hej, det var nummer 19 va?
Jag: NEJ!!! VAFAN DET ÄR 33!!!
Fredric: NEJ! Fan, vart är jag då?
Ja.. och därifrån fattar ni att vi missade bussen.
Jag bröt ihop, grät utan tårar och skrek diverse nedvärderande ord om och åt mig själv, Johan var besviken och Fredric skrattade.
Jag skrek åt honom att sluta vara så jävla positiv.
Men Fredric log vidare, ringde Anton som (thank God!) var i närheten och skjutsade oss till stan. Puss på dej!
Vi tog en snabb förfest hemma hos Christian med Jonathan och hade myskul, sen drog vi till stället för att se på E-Type!
Fredric gav sin biljett till en snubbe som stod vid dörren, och gick in. Det visade sig att killen som tog emot biljetten inte alls jobbade på stället, han hade bara stått där och tagit emot biljetten eftersom Fredric gav den till honom och Fredric höll på att få betala 200 spänn eftersom han var utan biljett. Så Fredric och biljett-tjejen fick springa ikapp snubben som inte fattade nånting, men gav snällt tillbaka den till Fredric.
Vi tokröjde till E-Type och fick nostalgikänslor och jag var lycklig två gånger under kvällen:
1. När E-Type pekade på Johan och mig, vinkade och dansade likadant som oss medan han skrattade.
2. När Fredric släppte ut håret, fuldansade och sjöng med.
Puss!
New in
Nu ska jag börja blogga igen. Utan motivation blir det inte bra, och den har verkligen varit helt borta. Men nu känner jag att den börjar komma tillbaka! Känns bra.
Det har hänt en del roliga saker i mitt liv sen sist, tror jag.
Puss på en stund!
- Jag har hittat en pojkvän! Och jag hittade honom verkligen också. Jag såg honom på en bild på Facebook och kände att "honom vill jag ha!", så jag tog reda på lite om honom, fick reda på att han kanske skulle på en fest helgen därpå, så jag bjöd i princip in mej själv till festen och fixade så att det skulle bli "ödet" att vi träffades precis där, utan att han visste nånting. Jag gjorde en liten fuling alltså. Sen försökte jag väl få honom att vilja ha mej också, och det ville han, no problem! Och imorn var det exakt 4 månader sen jag fixade så att vi hittade oss! Det är så märkligt med kärlek. Man har ju haft några kärlekar som kommit och gått. Och dom kommer oftast när man inte tänkt det. Jag kände att jag tänkte vara singel, för jag kommer aldrig kunna bli kär igen ändå. Men så dök han upp och det kändes rätt. Okej, jag blev inte kär i honom för att jag såg några bilder på Facebook. Men jag fick en känsla som sa att jag måste få veta vem han är. Och när jag tagit reda på det kunde det inte ha blivit mer rätt. Han är finast och det finns ingen som är så genuint snäll mot mej på alla sätt som honom. Vi mår bra av varandra. Kärlek.
- Vi har flyttat ihop! Jag vet, det låter läskigare än vad det är, vi har nämligen flyttat till Uppsala för att plugga, så då var det ganska logiskt att vi hamnade under samma tak. Och det går kalasbra!
- Jag pluggar ett ämne som heter Professionell Svenska, vilket betyder att jag nu ska bli någon form av proffs på svenska språket tror jag. Jag vill plugga till journalist sen, så då kan det vara en fin liten merit att proffsa till sej innan. (Jag vet, jag skriver sej istället för sig, men nu bloggar jag, då är det okej.) Klassen känns kul och jag trivs.
Puss på en stund!
Vaska korven
i lördags när jag, Fredric och Nathan var på väg hem efter en konsert passade vi på att stanna till vid en korvkiosk.
Korvgubben: Hej hej!
Fredric: Hej! Jag vill ha en vegetarisk burgare, tack.
Korvgubben: Vill du ha menyn till?
Fredric: Vad kostar det då? Eller, vad kostar en dricka till?
Korvgubben: Drickan kostar 13:-
Fredric: Hmm..
Bredvid kiosken stod en berusad, glad, frispråkig man som hoppade in i beställningen.
Mannen: Ursäkta, men du är inte moderat va?
Fredric: Va? eh.. nej!?
Mannen: Jag förstod det. Ingen moderat skulle beställa en vegetarisk burgare och tveka på om han hade råd med hela menyn eller inte. Haha.
Jag: Vore han moderat skulle kanske vaska hamburgaren..
Mannen: Haha! Ja!! Typ "Du kan slänga köttet. Äh vafan, släng brödet också!"
När mannen hade gått kom det två killar i våran ålder som skulle beställa.
Kille: Tja! En korv med bröd.
Korvgubben: Med allt på?
Kille: Ja. Eller nej, bara ketchup.
Korvgubben verkade inte uppfatta det, så han gav killen en korv med både ketchup och senap, var på killen tar emot korven och slänger den direkt med all sin kraft i soptunnan bredvid.
Kille: Tack! Och så skulle jag vilja ha en exakt likadan, men med bara ketchup!
Killens kompis: Mäh? Vad gör du? Jag kunde ju ha tagit den där!? Varför slängde du den?
Kille: Jag hatar senap!!!
Jag har skämtat bort mej själv
Ända sen jag var liten har jag frivilligt tagit på mej "clownrollen".
Alla har haft en clown i sin klass eller i sin bekantskapskrets. En person som hela tiden ska komma med punchlines som slutkläm i en diskussion. Alla mina meningar ska avslutas med att jag säger nåt roligt. Alla ska skratta. Men det är sån jag är. Jag har gjort mej till en sån.
Humor är underbart och gör att man orkar mer.
Alla förväntar sej att jag ska vara rolig, för det har alltid varit så. Jag är ju nästan aldrig seriös.
Självförvållat sätter jag mej i en sits där alla ska se mej som "den roliga".
Det spelar ingen roll om det är tillsammans med vänner sedan barnsben eller om jag kommer in i en helt ny grupp av människor. Jag snabbar mej att ta på mej den underhållande rollen. Komikern.
När jag var liten tror jag att jag försökte vara snabb och rolig för att folk skulle tycka om mej. Det var ett säkert kort. Alla vill vara med någon som får dom att skratta. Jag tror att jag fortfarande tänker likadant, undermedvetet.
Jag måste vara rolig. För jag vet att jag går hem då.
Man sätter sej själv i en jävla sits när man hoppar ut för stupet och försöker vara rolig. Man kan misslyckas så fruktansvärt tackvare att man försöker. Humorn ska bara finnas där.
Jag har ju själv gått ut med att det här ska vara en rolig blogg, därmed har jag satt världens press på mej själv.
Man måste inse att man inte kan vara rolig hela tiden. Det är okej att vara seriös, eller låta någon annan säga något utan att jag måste klämma ut ett skämt till svar. Det är okej att inte vara en skämtare.
Ibland kan jag känna att jag har skämtat så mycket att jag har skämtat bort mej själv.
Försöker jag vara seriös med någon som vet att jag brukar skoja, tas jag inte på allvar.
Jag blir bortskämtad.
För att jag har skämtat lite för mycket.
Alla har haft en clown i sin klass eller i sin bekantskapskrets. En person som hela tiden ska komma med punchlines som slutkläm i en diskussion. Alla mina meningar ska avslutas med att jag säger nåt roligt. Alla ska skratta. Men det är sån jag är. Jag har gjort mej till en sån.
Humor är underbart och gör att man orkar mer.
Alla förväntar sej att jag ska vara rolig, för det har alltid varit så. Jag är ju nästan aldrig seriös.
Självförvållat sätter jag mej i en sits där alla ska se mej som "den roliga".
Det spelar ingen roll om det är tillsammans med vänner sedan barnsben eller om jag kommer in i en helt ny grupp av människor. Jag snabbar mej att ta på mej den underhållande rollen. Komikern.
När jag var liten tror jag att jag försökte vara snabb och rolig för att folk skulle tycka om mej. Det var ett säkert kort. Alla vill vara med någon som får dom att skratta. Jag tror att jag fortfarande tänker likadant, undermedvetet.
Jag måste vara rolig. För jag vet att jag går hem då.
Man sätter sej själv i en jävla sits när man hoppar ut för stupet och försöker vara rolig. Man kan misslyckas så fruktansvärt tackvare att man försöker. Humorn ska bara finnas där.
Jag har ju själv gått ut med att det här ska vara en rolig blogg, därmed har jag satt världens press på mej själv.
Man måste inse att man inte kan vara rolig hela tiden. Det är okej att vara seriös, eller låta någon annan säga något utan att jag måste klämma ut ett skämt till svar. Det är okej att inte vara en skämtare.
Ibland kan jag känna att jag har skämtat så mycket att jag har skämtat bort mej själv.
Försöker jag vara seriös med någon som vet att jag brukar skoja, tas jag inte på allvar.
Jag blir bortskämtad.
För att jag har skämtat lite för mycket.
Vart är vi på väg?
Löste korsord och ser en ruta där det står "ÄR ALLA SOM INTE HAR ETT FACEBOOK-KONTO".
Rätt svar blev: "OSOCIALA".
Vad fan har hänt med världen?
Rätt svar blev: "OSOCIALA".
Vad fan har hänt med världen?
Norska donken är inte som i Sverige
När vi var i Norge stannade vi utanför ett Mc Donalds.
Pappa stirrade länge på en stor bild med en cheeseburgare på för 10 kronor. Sen tittade han på mej och sa:
- Kattis.. Hur tolkar du den där bilden?
Jag: Den med cheeseburgaren på?
Pappa: Ja.
Jag: Att den kostar 10 kronor?
Pappa: JA!!! Visst tror man att den kostar det?
Jag: Ja? Den gör ju det?
Pappa: Det förstår du väl att den inte kan göra!
Jag: Jo? Det är en liten cheeseburgare?!
Pappa: Men 10 kronor kan den väl ändå inte kosta?
Jag: Men har du aldrig varit på donken eller? Den har typ alltid kostat 10!
Pappa: På riktigt?
Jag: Ja! Dom kostar typ ingenting.
Pappa: 10 kronor!!? Herregud. Då måste vi ju in och köpa varsin!
Väl där inne blev jag otroligt sugen på en Mc Chicken Jr.
Jag: Hej hej! 2 cheeseburgare och en Mc Chicken Jr.
Donkentjej: Du mener en Chicken Salsa?
Jag: Nej, jag menar en Mc Chicken Jr!
Donkentjej: En Mc Chicken?
Jag: Ja, precis. Fast en liten. Junior. Den är typ lika liten som en cheese.
Donkentjej: Jeg vet dessverre ikke hva du mener..
Jag: Men.. en liten Mc Chicken bara!!! Den som kostar 15 kronor.. eller.. den gör det i Sverige i alla fall.
Donkentjej: Beklager, den har vi ikke.
Jag: Nähä? Nej, men då tar jag väl en cheeseburgare jag med då.. Sen skulle jag vilja ha en cheddardip tack!
Donkentjej: Hva for noen?
Jag: En dipsås! Cheddar. Ost.
Donkentjej: Beklager, det har vi ikke. Men vi har majones hvis du vil ha det.
Jag: MAJONÄS? Nädu.. Nej tack..
Donkentjej: Var det bra så?
Jag: Ja, nu är det bra.
Donkentjej: Da vil det være 30 kroner!
Pappa: 30 spänn! Otroligt! Det här måste vi komma ihåg!
Vad är det med Norge? Och vad är det med min pappa? Det är kul att han kan tycka att en cheeseburgare är så fantastiskt..
Pappa stirrade länge på en stor bild med en cheeseburgare på för 10 kronor. Sen tittade han på mej och sa:
- Kattis.. Hur tolkar du den där bilden?
Jag: Den med cheeseburgaren på?
Pappa: Ja.
Jag: Att den kostar 10 kronor?
Pappa: JA!!! Visst tror man att den kostar det?
Jag: Ja? Den gör ju det?
Pappa: Det förstår du väl att den inte kan göra!
Jag: Jo? Det är en liten cheeseburgare?!
Pappa: Men 10 kronor kan den väl ändå inte kosta?
Jag: Men har du aldrig varit på donken eller? Den har typ alltid kostat 10!
Pappa: På riktigt?
Jag: Ja! Dom kostar typ ingenting.
Pappa: 10 kronor!!? Herregud. Då måste vi ju in och köpa varsin!
Väl där inne blev jag otroligt sugen på en Mc Chicken Jr.
Jag: Hej hej! 2 cheeseburgare och en Mc Chicken Jr.
Donkentjej: Du mener en Chicken Salsa?
Jag: Nej, jag menar en Mc Chicken Jr!
Donkentjej: En Mc Chicken?
Jag: Ja, precis. Fast en liten. Junior. Den är typ lika liten som en cheese.
Donkentjej: Jeg vet dessverre ikke hva du mener..
Jag: Men.. en liten Mc Chicken bara!!! Den som kostar 15 kronor.. eller.. den gör det i Sverige i alla fall.
Donkentjej: Beklager, den har vi ikke.
Jag: Nähä? Nej, men då tar jag väl en cheeseburgare jag med då.. Sen skulle jag vilja ha en cheddardip tack!
Donkentjej: Hva for noen?
Jag: En dipsås! Cheddar. Ost.
Donkentjej: Beklager, det har vi ikke. Men vi har majones hvis du vil ha det.
Jag: MAJONÄS? Nädu.. Nej tack..
Donkentjej: Var det bra så?
Jag: Ja, nu är det bra.
Donkentjej: Da vil det være 30 kroner!
Pappa: 30 spänn! Otroligt! Det här måste vi komma ihåg!
Vad är det med Norge? Och vad är det med min pappa? Det är kul att han kan tycka att en cheeseburgare är så fantastiskt..
Walk of shame
Har ni någonsin gjort en så kallad "walk of shame"?
Där man har varit ute och slarvat på natten och sen ska ta sej därifrån nästa morgon.
Jag har gjort det.
I slutet på förra sommaren, till exempel. Då följde jag med en kär vän på hotellrummet efter att vi var ute och kollade festutbudet i en ny stad. Saken var den att vi hade varsitt rum, men det är ju alltid roligare att sova två liksom.
Det kändes som en jättebra idé. Men när man vaknar efter en galen festkväll så ser man inte alltid lika snygg ut som man kände sej när man gick och la sej.
Jag vaknade, kollade mej i spegeln och såg skräcken i mina egna ögon.
Gårdagens kajal, mascara och ögonskugga hade flytit ut i en enda röra och gått från snygg party-makeup till svart sunkpunk. Pandastyle.
Jag såg slagen ut. På riktigt. Det såg ut som att nån hade smällt till mej på båda ögonen.
Och hårborsten hade jag självklart kvar på mitt eget rum. Och håret hade varit superstylat kvällen innan med spray och alla möjliga produkter. Det ser inte bra ut en söndagmorgon. Då stod det åt alla håll. Självklart ruffsigare än någonsin och totalt omedgörligt. Och min kind hade fått ett stort rött kuddstreck efter att jag uppenbarligen hade sovit väldigt konstigt.
Det jobbiga var att det enda jag hade tillgängligt i klädväg dagen efter var gårdagens partyoutfit. Den vill man inte ha på sej tidigt på morgonen. Då vill man ha sköna slappkläder.
Inte klä på sej gårdagens lilla svarta, modell supertight plus högklackat.
Men vad gör man?
Jag tog mina klackar i ena handen, partyväskan i den andra och smög försiktigt ut genom hotellkorridoren i mitt galna hår och min lilla klänning och bad till eventuell högre makt att jag skulle slippa möta någon på vägen. Jag skuttade in i hissen och tryckte på knapp 3 och hoppades att det var rätt. Jag hade ju knappt varit inne hos mej själv. Hittills hade jag lyckats undvika levande varelser.
Men.. såklart så står det en jäkla städerska precis i korridorkorsningen till mitt rum.
Och såklart så har jag glömt bort om jag bor till höger eller vänster. Jag chansar på höger och är då tvungen att passera den lilla städerskan, medan jag ursäktande mumlar:
"Jaaa.. då ska vi se.. vart var det jag bodde..?"
Och ser då på rumsnyckeln att jag borde gått åt vänster. Så jag backar och trippar vidare i mina strumpbyxor som har gått sönder och skyndar mej att stoppa in nyckeln i låset.
Komiskt nog har jag gått till fel dörr och försöker kämpa med att få upp den. Det går inte.
Och städerskan synar mej hela tiden och ger mej en blick som säger att hon inte tror en sekund på att jag bor på det här hotellet.
Jag ler fejkat och springer sen in till mitt rätta rum och tvärstänger dörren.
Jag klarade det. Nästan..
En annan gång jag gjorde nåt liknande var när jag träffade en av mina föredetta pojkvänner för första gången.
Av okänd anledning försvann alla jag kände på natten, och kvar var han. Och jag.
Så han tog väl liksom hand om mej genom att ta med mej hem.
Han hade ingen lampa i sitt sovrum, så jag såg ingenting. Det var december dessutom, så det var verkligen skitmörkt.
Dagen efter vaknade jag upp jättetrött och förvirrad och hade inte en aning om vart jag var. Det var ju kolsvart när jag gick och la mej, så jag visste inte hur det såg ut därinne. Sen vände jag mej om och såg honom bredvid mej. Då fattade jag.
Sen vaknade han och sa "Hej! Vill du ha frukost?"
Och det ville jag. Men så säger han "Jag ska bara gå ner och kolla läget"
Jaha, tänkte jag bara.
Han går ner för trappan och så hör jag plötsligt en kvinnlig röst som säger:
"God morgon!"
Killen: God morgon!
Kvinnan: Har du någon med dej?
Killen: Ja!
Kvinnan: Vad spännande! Jag såg ett par små skor i hallen.
HJÄLP!!! Hans mamma är hemma!!! Vad ska jag göra? Hur ser jag ut? Jag kan ju inte gå ner och hälsa. Hur skulle det se ut?
Ska jag hoppa ut genom fönstret och springa? Nej. Jag är ju på övervåningen. Mina skor är där nere. Och det är snö ute. Och jag vet inte vart i Sverige jag befinner mej. Vart ligger närmsta busshållplats? Går det ens buss här på söndagen?
Jag skyndar mej upp ur sängen och tackar mej själv för att jag för en gång skull har klätt mej anständigt kvällen innan i jeans och en tröja.
Men jag borde ta en check i badrumsspegeln innan jag går ner. Men va? Nej! Dom har inget badrum på övervåningen? Skit! Jag kollar mej snabbt i killens sovrumsspegel och sminket ser, fortfarande bra ut. Lättnad.
Jag samlar mod och går försiktigt ner för trappen. Då slås badrumsdörren upp och ut kommer en man i kalsonger och t-shirt som jag gissar är killens far.
Han säger: "Oj? Hej?!"
Jag får nån jävla artighetsreflex och sträcker fram handen och säger
"God morgon! Kattis!"
"Jaha. Hej!", säger pappan och hälsar tillbaka.
En förälder klar, one more to go.
I köket står kvinnan. Killens mamma. I morgonrock och söt frisyr.
"Hej hej!", säger hon glatt.
Jag hejar, sträcker fram min artiga hand och presenterar mej igen.
Hon frågar hur jag känner hennes son.
Jag funderar. Det gör jag ju faktiskt inte? Jag träffade honom igår. Kan man säga det till hans mamma?
Jag svarar: "Jaa-a.. jag.. jag är väl hans kompis. Eller vad man ska säga.."
Sen blir jag fint förhörd om vad jag har för jobb, vad mina föräldrar heter, vad jag vill bli när jag blir stor och vad jag har för intressen. Det går ju bra det här.
Då mitt största intresse är musik kommer det ju fram. Jag talar om vilka instrument jag spelar och råkar även nämna munspel, som är ett av mina huvudinstrument.
Mamman säger då: "Åh, men det är väl praktiskt!? Så litet och behändigt att ta med överallt."
Jag svarar: "Ja, det är skitbra! Jag har alltid med mej munspelet i väskan!"
Det skulle jag inte ha sagt.
Jag sitter nämligen med min väska i knät och ser hur mammans blick drar iväg mot min väska.
"Ååååh, KAN du inte spela en låt? Jag älskar musik!!"
Nej!! Vad händer nu? Kan jag säga nej? Jag vill säga nej. Jag måste säga nej. Men jag kan inte. Jag har ju faktiskt fått låna hennes son i natt.
Jag hör mej själv säga: "Okej då."
Vad ska jag ta för låt? Jag tar en glad vals. Det brukar vuxna gilla. Mamman ser överlycklig ut och håller takten. Pappan ser neutral ut. Fast glad, i hemlighet. Killen tittar förvånat in med huvudet i köket och ser ut att undra vad jag håller på med.
När jag valsat klart får jag applåder i köket.
Mamman frågar om jag kan spela piano?
Jag vill inte ljuga, så jag säger som det är. Jag kan spela piano.
Mamman utbrister: "Meeeen vad kul! Vi har ju ett piano!!!"
Så.. jag hamnar alltså även vid pianot och spelar en liten låt.
Mamman applåderar igen och undrar om inte jag och hennes son kan bli kära i varandra.
Vi svarar inte på det.
Efteråt får jag gröt och en macka.
Sen skjutsar mamman in mej och sonen till stan så att jag kan åka buss hem.
Hon vill att jag ska komma tillbaka.
Dagen efter kommer jag tillbaka.
Mamman blir jätteglad och säger: "Nämen!!? Är du redan tillbaka? Vad roligt!!!"
Sen blev jag och hennes son kära i varandra.
Det gäller att göra det bästa av sina walk of shames.
Det kan sluta riktigt bra.
Där man har varit ute och slarvat på natten och sen ska ta sej därifrån nästa morgon.
Jag har gjort det.
I slutet på förra sommaren, till exempel. Då följde jag med en kär vän på hotellrummet efter att vi var ute och kollade festutbudet i en ny stad. Saken var den att vi hade varsitt rum, men det är ju alltid roligare att sova två liksom.
Det kändes som en jättebra idé. Men när man vaknar efter en galen festkväll så ser man inte alltid lika snygg ut som man kände sej när man gick och la sej.
Jag vaknade, kollade mej i spegeln och såg skräcken i mina egna ögon.
Gårdagens kajal, mascara och ögonskugga hade flytit ut i en enda röra och gått från snygg party-makeup till svart sunkpunk. Pandastyle.
Jag såg slagen ut. På riktigt. Det såg ut som att nån hade smällt till mej på båda ögonen.
Och hårborsten hade jag självklart kvar på mitt eget rum. Och håret hade varit superstylat kvällen innan med spray och alla möjliga produkter. Det ser inte bra ut en söndagmorgon. Då stod det åt alla håll. Självklart ruffsigare än någonsin och totalt omedgörligt. Och min kind hade fått ett stort rött kuddstreck efter att jag uppenbarligen hade sovit väldigt konstigt.
Det jobbiga var att det enda jag hade tillgängligt i klädväg dagen efter var gårdagens partyoutfit. Den vill man inte ha på sej tidigt på morgonen. Då vill man ha sköna slappkläder.
Inte klä på sej gårdagens lilla svarta, modell supertight plus högklackat.
Men vad gör man?
Jag tog mina klackar i ena handen, partyväskan i den andra och smög försiktigt ut genom hotellkorridoren i mitt galna hår och min lilla klänning och bad till eventuell högre makt att jag skulle slippa möta någon på vägen. Jag skuttade in i hissen och tryckte på knapp 3 och hoppades att det var rätt. Jag hade ju knappt varit inne hos mej själv. Hittills hade jag lyckats undvika levande varelser.
Men.. såklart så står det en jäkla städerska precis i korridorkorsningen till mitt rum.
Och såklart så har jag glömt bort om jag bor till höger eller vänster. Jag chansar på höger och är då tvungen att passera den lilla städerskan, medan jag ursäktande mumlar:
"Jaaa.. då ska vi se.. vart var det jag bodde..?"
Och ser då på rumsnyckeln att jag borde gått åt vänster. Så jag backar och trippar vidare i mina strumpbyxor som har gått sönder och skyndar mej att stoppa in nyckeln i låset.
Komiskt nog har jag gått till fel dörr och försöker kämpa med att få upp den. Det går inte.
Och städerskan synar mej hela tiden och ger mej en blick som säger att hon inte tror en sekund på att jag bor på det här hotellet.
Jag ler fejkat och springer sen in till mitt rätta rum och tvärstänger dörren.
Jag klarade det. Nästan..
En annan gång jag gjorde nåt liknande var när jag träffade en av mina föredetta pojkvänner för första gången.
Av okänd anledning försvann alla jag kände på natten, och kvar var han. Och jag.
Så han tog väl liksom hand om mej genom att ta med mej hem.
Han hade ingen lampa i sitt sovrum, så jag såg ingenting. Det var december dessutom, så det var verkligen skitmörkt.
Dagen efter vaknade jag upp jättetrött och förvirrad och hade inte en aning om vart jag var. Det var ju kolsvart när jag gick och la mej, så jag visste inte hur det såg ut därinne. Sen vände jag mej om och såg honom bredvid mej. Då fattade jag.
Sen vaknade han och sa "Hej! Vill du ha frukost?"
Och det ville jag. Men så säger han "Jag ska bara gå ner och kolla läget"
Jaha, tänkte jag bara.
Han går ner för trappan och så hör jag plötsligt en kvinnlig röst som säger:
"God morgon!"
Killen: God morgon!
Kvinnan: Har du någon med dej?
Killen: Ja!
Kvinnan: Vad spännande! Jag såg ett par små skor i hallen.
HJÄLP!!! Hans mamma är hemma!!! Vad ska jag göra? Hur ser jag ut? Jag kan ju inte gå ner och hälsa. Hur skulle det se ut?
Ska jag hoppa ut genom fönstret och springa? Nej. Jag är ju på övervåningen. Mina skor är där nere. Och det är snö ute. Och jag vet inte vart i Sverige jag befinner mej. Vart ligger närmsta busshållplats? Går det ens buss här på söndagen?
Jag skyndar mej upp ur sängen och tackar mej själv för att jag för en gång skull har klätt mej anständigt kvällen innan i jeans och en tröja.
Men jag borde ta en check i badrumsspegeln innan jag går ner. Men va? Nej! Dom har inget badrum på övervåningen? Skit! Jag kollar mej snabbt i killens sovrumsspegel och sminket ser, fortfarande bra ut. Lättnad.
Jag samlar mod och går försiktigt ner för trappen. Då slås badrumsdörren upp och ut kommer en man i kalsonger och t-shirt som jag gissar är killens far.
Han säger: "Oj? Hej?!"
Jag får nån jävla artighetsreflex och sträcker fram handen och säger
"God morgon! Kattis!"
"Jaha. Hej!", säger pappan och hälsar tillbaka.
En förälder klar, one more to go.
I köket står kvinnan. Killens mamma. I morgonrock och söt frisyr.
"Hej hej!", säger hon glatt.
Jag hejar, sträcker fram min artiga hand och presenterar mej igen.
Hon frågar hur jag känner hennes son.
Jag funderar. Det gör jag ju faktiskt inte? Jag träffade honom igår. Kan man säga det till hans mamma?
Jag svarar: "Jaa-a.. jag.. jag är väl hans kompis. Eller vad man ska säga.."
Sen blir jag fint förhörd om vad jag har för jobb, vad mina föräldrar heter, vad jag vill bli när jag blir stor och vad jag har för intressen. Det går ju bra det här.
Då mitt största intresse är musik kommer det ju fram. Jag talar om vilka instrument jag spelar och råkar även nämna munspel, som är ett av mina huvudinstrument.
Mamman säger då: "Åh, men det är väl praktiskt!? Så litet och behändigt att ta med överallt."
Jag svarar: "Ja, det är skitbra! Jag har alltid med mej munspelet i väskan!"
Det skulle jag inte ha sagt.
Jag sitter nämligen med min väska i knät och ser hur mammans blick drar iväg mot min väska.
"Ååååh, KAN du inte spela en låt? Jag älskar musik!!"
Nej!! Vad händer nu? Kan jag säga nej? Jag vill säga nej. Jag måste säga nej. Men jag kan inte. Jag har ju faktiskt fått låna hennes son i natt.
Jag hör mej själv säga: "Okej då."
Vad ska jag ta för låt? Jag tar en glad vals. Det brukar vuxna gilla. Mamman ser överlycklig ut och håller takten. Pappan ser neutral ut. Fast glad, i hemlighet. Killen tittar förvånat in med huvudet i köket och ser ut att undra vad jag håller på med.
När jag valsat klart får jag applåder i köket.
Mamman frågar om jag kan spela piano?
Jag vill inte ljuga, så jag säger som det är. Jag kan spela piano.
Mamman utbrister: "Meeeen vad kul! Vi har ju ett piano!!!"
Så.. jag hamnar alltså även vid pianot och spelar en liten låt.
Mamman applåderar igen och undrar om inte jag och hennes son kan bli kära i varandra.
Vi svarar inte på det.
Efteråt får jag gröt och en macka.
Sen skjutsar mamman in mej och sonen till stan så att jag kan åka buss hem.
Hon vill att jag ska komma tillbaka.
Dagen efter kommer jag tillbaka.
Mamman blir jätteglad och säger: "Nämen!!? Är du redan tillbaka? Vad roligt!!!"
Sen blev jag och hennes son kära i varandra.
Det gäller att göra det bästa av sina walk of shames.
Det kan sluta riktigt bra.
Massa blod och ingen mat
Nu är det dags för ett seriösare inlägg. Det är det humöret idag.
Jag har en sjukdom i tarmen som heter Crohns. Världens mest värdelösa sjukdom.
Jag har en sjukdom i tarmen som heter Crohns. Världens mest värdelösa sjukdom.
För 10 år sen fick jag den och vi har aldrig kommit överens.
Det började med att jag fick jätteont i magen och fick springa på toaletten säkert 30 ggr/dagen.
Då gör man inte mycket annat kan jag säga.
Pappa och jag satt och tittade på film och så sa jag att jag skulle gå på toa en snabbis.
När jag skulle spola såg jag att toaletten var full av blod.
Jag blev jätterädd och trodde att det var dags att dö.
Då gör man inte mycket annat kan jag säga.
Pappa och jag satt och tittade på film och så sa jag att jag skulle gå på toa en snabbis.
När jag skulle spola såg jag att toaletten var full av blod.
Jag blev jätterädd och trodde att det var dags att dö.
Min toasnabbis varade i ungefär en halvtimme och pappa knackade på dörren och frågade hur det gick.
Det kändes så hemskt och pinsamt att berätta att det kom ut blod istället för bajs. Man vill inte prata om sitt bajs.
Det kändes så hemskt och pinsamt att berätta att det kom ut blod istället för bajs. Man vill inte prata om sitt bajs.
Men till slut sa jag som det var, och då säger
Pappa: Det är inte mens då?
Jag: NEJ! Jag är ju bara 12.. och man får inte mens där bak!
Pappa: Det är inte mens då?
Jag: NEJ! Jag är ju bara 12.. och man får inte mens där bak!
Vi fick snabbt åka på sjukhuset och ingen kunde komma på vad det var för fel.
Men 5 läkare och några år senare kom dom på att det antagligen var Crohns sjukdom.
Det kändes som världens sämsta besked.
Men 5 läkare och några år senare kom dom på att det antagligen var Crohns sjukdom.
Det kändes som världens sämsta besked.
Det tråkigaste med sjukdomen är att allt i vardagen blir förstört.
Jag kan inte äta utan att jag får jätteont och måste kräkas eller gå på toaletten.. nyss.
Jag kan inte äta utan att jag får jätteont och måste kräkas eller gå på toaletten.. nyss.
Man kan ju inte sluta äta, men jag överväger det starkt ibland.
Och har gjort det.
Tänk dej att man går på stan och helt utan förvarning hugger det till i magen och du känner att NU måste jag ha en toalett, men det finns ingen i närheten. Jag kommer inte hinna. Då spänner man hela kroppen och får ett krampanfall mitt på stan. Man spänner sej ända tills det onda försvinner. Och efteråt är man helt slut i kroppen och har jätteont efter sitt lilla anfall.
Så har jag det varje jävla dag.
Tänk dej att man går på stan och helt utan förvarning hugger det till i magen och du känner att NU måste jag ha en toalett, men det finns ingen i närheten. Jag kommer inte hinna. Då spänner man hela kroppen och får ett krampanfall mitt på stan. Man spänner sej ända tills det onda försvinner. Och efteråt är man helt slut i kroppen och har jätteont efter sitt lilla anfall.
Så har jag det varje jävla dag.
Jag har oftast ondast på morgonen. Så det värsta jag kan göra är att försova mej om jag ska nånstans.
Jag måste helst gå upp några timmar för tidigt för att jag ska hinna ha ont innan jag drar nånstans.
Jag måste helst gå upp några timmar för tidigt för att jag ska hinna ha ont innan jag drar nånstans.
Det som är lite roligt med den här sjukdomen, fast inte alls kul egentligen, är alla förnedrande undersökningar man måste ställa upp på.
När en ny läkare kommer in i undersökningsrummet, skakar hand och säger:
"Nu kan du hoppa upp på britsen och ta av dej trosorna så ska jag kolla lite i rumpan på dej!"
JAHA?
"Nu kan du hoppa upp på britsen och ta av dej trosorna så ska jag kolla lite i rumpan på dej!"
JAHA?
Vi har inte ens setts i 10 minuter och du vill redan stoppa in ditt finger i min stjärt?
Och det ska man göra som om det var den mest naturliga saken i världen.
Och det värsta ljudet jag vet är plasthandskeljudet. Det när läkaren liksom sätter upp sin hand i luften, drar på sej plasthandsken så att det smäller till när den är på.
Sen tar dom fram en plastflaska där det står "Glidslem" på.
Och det värsta ljudet jag vet är plasthandskeljudet. Det när läkaren liksom sätter upp sin hand i luften, drar på sej plasthandsken så att det smäller till när den är på.
Sen tar dom fram en plastflaska där det står "Glidslem" på.
Glidslem. Bara ordet glidslem gör ju saken bara värre.
Jag vill inte ha okända fingrar i min rumpa. Men vad ska man göra?
Man kan ju inte vägra liksom.
Man kan ju inte vägra liksom.
Nåt annat man får göra är att ta blodprov varenda jävla månad.
När jag låg inlagd på sjukhuset en gång kom det in en gammal tantsjuksköterska. (Jag får alltid pensionärer!)
När jag låg inlagd på sjukhuset en gång kom det in en gammal tantsjuksköterska. (Jag får alltid pensionärer!)
Med sej har hon lite nålar och rör.
Det som avviker från det normala är att hon står och funderar jättelänge på vad hon ska göra.
Hon tar fram lite plastmuggar och stoppar i sina grejer där i.
Jag blir osäker och väljer att vända mitt huvud så att jag ser på pappa istället för på min arm som snart ska bli stucken.
Plötsligt känner jag hur det blir alldeles varmt och blött och pappas blick ser inte lugn ut.
Jag vänder mej mot min arm och ser Stockholms blodbad i sängen och det forsar blod över hela vänsterarmen.
Det som avviker från det normala är att hon står och funderar jättelänge på vad hon ska göra.
Hon tar fram lite plastmuggar och stoppar i sina grejer där i.
Jag blir osäker och väljer att vända mitt huvud så att jag ser på pappa istället för på min arm som snart ska bli stucken.
Plötsligt känner jag hur det blir alldeles varmt och blött och pappas blick ser inte lugn ut.
Jag vänder mej mot min arm och ser Stockholms blodbad i sängen och det forsar blod över hela vänsterarmen.
Sjuksköterskan: Oj oj vad jag slaskar och plaskar! Hoho!
Slask och plask. Det är mitt blod.
Andra undersökningar jag brukar få göra är rektoskopi och koloskopi.
När man gör rektoskopi stoppar dom in ett lite längre plaströr med en lampa på i rumpan och blåser in massa luft så att dom ska se bättre. Det är sjukt obehagligt.
Koloskopi är värre.
Då går dom in bakvägen med en meter lång slang med kamera på. Och hela den slangen ska in, och upp i tarmen. Jag är oftast sövd när dom gör det, tack och lov. Men när man vaknar känner man sej helt misshandlad inne i magen.
Koloskopi är värre.
Då går dom in bakvägen med en meter lång slang med kamera på. Och hela den slangen ska in, och upp i tarmen. Jag är oftast sövd när dom gör det, tack och lov. Men när man vaknar känner man sej helt misshandlad inne i magen.
Innan man gör koloskopi måste tarmen vara helt tömd.
Då måste man fasta och får inte äta på flera dagar. Bara dricka. Det är hemskt. Och man blir skithungrig.
Inte nog med det måste man laxeras. Då ska man dricka 4 liter vätska på 4 timmar. Det går inte.
För det smakar kräks. Vilket gör att man i princip, kräks.
Jag grät efter ett glas, så då stoppade dom in en sond, en lång plastslang i näsan som går ner i magen, så fick jag spruta in vätskan i magen den vägen. Det är skitobehagligt, men det smakar inget i alla fall.
Jag har lärt mej att man får bo på toaletten en hel dag när man ska laxeras, så jag brukar istället sitta kvar där hela dagen istället för att springa fram och tillbaka.
Då är det bara att ladda upp med tidningar, korsord och bra musik, medan man sprutar in vätskan i slangen och samtidigt får ut den den naturliga vägen. Då känns det lite lättare att sitta där.
Förut åt jag 32 tabletter om dagen. Till slut tröttnar man på att svälja. Nu har dom istället hittat en spruta som jag tar själv i magen varannan vecka. Mirakel!
Världens bästa och sämsta medicin heter Kortison.
Det bästa är att det slutar blöda och att toabesöken blir färre.
Det sämsta är resten.
Det bästa är att det slutar blöda och att toabesöken blir färre.
Det sämsta är resten.
- Man blir jättetjock i ansiktet
- Man får konstiga märken som ser ut som ärr/bristningar på kroppen
- Man slutar växa
- Man får jätteont i kroppen och lederna
- Man får tunnare hud
- Man får dålig sårläkning
Andra mediciner jag tagit gör att jag har tappat hår och jag tål inte att sola.
Låter inte det underbart?
Låter inte det underbart?
Nu tappar jag inte hår längre.
Men det jobbigaste var att veta att jag skulle ha blivit en decimeter längre om jag hade varit frisk.
Och att man blir onaturligt tjock bara i ansiktet. Som en liten hamster.
Det är först för 2 år sen som jag började se "normal" ut i fejan.
Men det jobbigaste var att veta att jag skulle ha blivit en decimeter längre om jag hade varit frisk.
Och att man blir onaturligt tjock bara i ansiktet. Som en liten hamster.
Det är först för 2 år sen som jag började se "normal" ut i fejan.
Jag är inte sjuk hela tiden, även om jag har ont varje dag.
Jag är sjuk i perioder, typ.
Och en sån period har börjat nu igen. Så jag är lite deppig.
Men å andra sidan försöker jag leva så normalt som det går, i den utsträckning jag orkar.
Under min tonår var jag för sjuk för att orka tjuvröka och festa för tidigt och göra roliga saker och byta killar hela tiden. Rätt skönt.
Men jag försöker ta igen det nu. När jag är 22 år. Jag försöker vara en mogen tonåring i efterskott.
Jag är sjuk i perioder, typ.
Och en sån period har börjat nu igen. Så jag är lite deppig.
Men å andra sidan försöker jag leva så normalt som det går, i den utsträckning jag orkar.
Under min tonår var jag för sjuk för att orka tjuvröka och festa för tidigt och göra roliga saker och byta killar hela tiden. Rätt skönt.
Men jag försöker ta igen det nu. När jag är 22 år. Jag försöker vara en mogen tonåring i efterskott.
Det är så lätt att man blir bitter och deprimerad när man en sjukdom som förstör allt för en.
Men jag har valt att vara glad ändå. Man får fan vara glad att man finns och att resten av kroppen fungerar överhuvudtaget. Det finns alltid dom som har det värre. Jag är glad för varje dag jag mår ganska bra.
Jag har en ätstörning också. Men jag har inget namn på den. Det är väl nån sjuk blandning av anorexi och bulimi. Det är sjukt vanligt att man får det när man har en tarmsjukdom tydligen.
Ät-störning. Ett dåligt förhållande till mat.
Förknippar man måltider med smärta så vill man inte äta. Det är klart att man blir hungrig. Men det är värt att låta bli att äta bara för att man ska slippa ha ont.
Förknippar man måltider med smärta så vill man inte äta. Det är klart att man blir hungrig. Men det är värt att låta bli att äta bara för att man ska slippa ha ont.
Sen hamnar man i en ond cirkel. Och när man blir tjock i ansiktet av medicinen, men smal i kroppen för att man inte äter så blir det jätteförvirrande.
Jag har haft jätteproblem med mitt förhållande till min vikt, för jag vet att jag kan kontrollera den när jag inte kan kontrollera sjukdomen. Man känner sej "lyckad" för att man kan hålla sej smal och gå ner i vikt. Man vill visa alla andra att "jag är inte tjock på riktigt. Bara i ansiktet, och det är inte mitt fel!"
Jag har haft jätteproblem med mitt förhållande till min vikt, för jag vet att jag kan kontrollera den när jag inte kan kontrollera sjukdomen. Man känner sej "lyckad" för att man kan hålla sej smal och gå ner i vikt. Man vill visa alla andra att "jag är inte tjock på riktigt. Bara i ansiktet, och det är inte mitt fel!"
När man är sjuk i magen hinner inte tarmarna ta upp all näring och då är det lättare att gå ner i vikt.
Och då blir jag glad. Sjukt är det alltihop.
Och då blir jag glad. Sjukt är det alltihop.
Men nu ska jag försöka fixa denna "period" utan att vara ätstörd, och hoppas att jag klarar det den här gången nu när jag har lite perspektiv och erfarenhet.
Brutna ben och en pushande ryss
Jag tror jag föddes med fysisk otur.
Jag är en sån där ömtålig typ som antagligen skulle dö om jag tog mitt livs första snowboardtur.
På riktigt.
Allt jag gör fysiskt slutar illa.
Jag är visserligen kort, smal och allmänt liten och nätt. Ser det ut som i alla fall. Men skenet bedrar.
Jag är den osmidigaste människan jag vet.
I gymnasiet, till exempel, hade vi bandy på idrotten.
På med skridskorna, ut på isen och jaga bollen.
Idrottsläraren var till saken bandyproffs från Ryssland och hette Maxim.
(Tänk rysksvensk brytning all the way.)
När det var dags för lagindelning slog det mej att det är jävligt bra om man kan bromsa med skridskor på.
Praktiskt i alla fall.
Och jag kan ju faktiskt inte det. Jag har alltid förlitat mej på hockeysargen. Jag kan åka fort som fan så att det ser ut som att jag är världens skridskoproffs. MEN.. jag kan inte stanna. Man måste kunna stanna om man ska vara med i en bandymatch. Inte vänta på att jag ska åka i cirklar tills farten tar slut, eller tills jag studsar in i sargkanten. Det funkar inte så.
Så jag sa som det var till Maxim.
Jag: Eh.. du.. Maxim..
Maxim: Ja Katarina?
Jag: Jag kan inte bromsa med skridskor..
Maxim: Kan du inte bromsa säger du?
Jag: Nä.. så jag vet inte hur bra jag är att ha med i laget..
Maxim: Hm.. mm.. okej. Vi gör såhär. Du får åka på ena planhalvan och bromsträna den här lektionen!
Jag: Åh! Schysst. Då gör jag det nu då!
Sagt och gjort.. jag gled iväg och försökte bromsa. Jag vet ju hur det ska se ut. Man svänger lite snabbt på båda fötterna samtidigt åt höger. Eller vänster. Och det ska flyga ett litet lager snö från isen samtidigt. Det ser tufft ut.
Men jag fick inte till det. Jag gled mest omkring i en och en halv timme och kände mej kass.
Tills Maxim blåste av och sa:
Nu är lektionen slut för idag! Ni kan gå och duscha!
"Yes!" tänkte jag. Det var ju en rätt soft lektion ändå. Så jag skridade iväg mot omklädningsrummet. Men då hör jag den rysksvenska brytningen.
Maxim: Katarina! Hur har det gått?
Jag: Jo fan, det har gått skitbra. Hejdå!
Maxim: Jag vill se när du bromsar, Katarina.
Jag: Hehe.. nä va.. Jag är inte så himla bra.
Maxim: Men du kan bromsa nu. Du har tränat en hel lektion.
Jag: Men jag kommer säkert ramla..
Maxim: Nej Katarina. Jag tar emot dej!
Här ville inte jag vara den som blir ihågkommen som den som vägrade försöka. Jag tycker ju faktiskt om idrott, även om jag suger på det.
Så jag sa "Okej då..", och tog sats.. åkte mitt snabbaste.. hörde Maxim ropa "BROMSA!"
Och ATT jag bromsade. Jag har nog aldrig bromsat så mycket som då.
Jag bromsade så pass att jag lyckligtvis stannade, men olyckligtvis så pass att jag tappade balansen och stod och vevade med armarna för att återfå den. Jag såg i ögonvrån att Maxim var på väg mot mej.
Men han tog inte emot mej.
Där låg jag, mitt på isen.. på rygg och kände hur min svanskota hade mosats. Det gjorde så fruktansvärt ont. Jag kände hur tårarna var på väg, men tänkte:
"Nej. Jag får inte gråta. Jag har bara slagit svanskotan. Det har alla barn gjort. Och jag går ju faktiskt i gymnasiet!"
Så jag grät inte.
Maxim: Hur gick det?
Jag: Skit?
Maxim: Jag ser det. Upp och hoppa.
Jag: AAAAAAAAAAJ
Maxim: Vart har du ont?
Jag: I svanskotan..
Maxim: Det går över.
Sen hjälpte han mej upp och då kände jag att jag hade ÄNNU ondare i min högra hand.
Jag: AAAAAAAAAJ
Maxim: Gör det ont?
Jag: JAAA! I HANDEN!!!
Maxim: Men svanskotan då?
Jag: DEN MED!! MEN HANDEN MEST!
Maxim: Aj. Det var inte bra. Gå och byt om. Kanske att du måste på akuten också..
Sagt och gjort, på akuten hamnade jag. Blev röntgad och sen kom en läkare.
Läkaren: Ja.. då ska vi se.. Katarina. Det ser inte så bra ut detta. Du har brutit handen.
Jag: Vaaa? På riktigt?
Läkaren: På riktigt! Har du varit gipsad förut?
Jag: Nej, VAA? Måste jag ha gips??
Läkaren: Ja, vi brukar gipsa när man har brutit ett ben i kroppen.
Så jag blev gipsad från armbågen upp till fingertopparna.
När jag äntligen kom tillbaka till idrotten gipsfri var det dags för basket.
Jag var så taggad! Äntligen fick jag vara med igen.
Under uppvärmningen får jag en passning och känner hur mitt vänstra lillfinger viker sej under den hårda bollen.
Jag: AAAAAAAAAAAJ
Maxim: Vad är det Katarina?
Jag: MITT JÄVLA FINGER!!!!!!!!
Maxim: Gör det ont?
Jag: MEN JAAAAA!
Maxim: Kom. Vi tejpar.
Jag fick följa med in på Maxims kontor där han tejpade ihop mitt lill-ring-och långfinger med varandra.
Sen skickade han ut mej att spela basket igen.
Efter skoldagens slut drog jag hemåt.
Tejpen började bli ofräsch, så jag tänkte ta bort den. Då ser jag att mitt lillfinger är svart.
Helt mörkt.
Så jag pallrade mej iväg till akuten.
Där blev jag röntgad.
Sen kom en sjuksyster.
Sjuksyster: Ja, Katarina.. Nu har vi kollat lite här.. och det är så att ditt finger är av. Det är brutet.
Jag: ..........
Sjuksyster: Har du varit gipsad förut?
Jag: Ja.. Jag tog av det förra veckan..
Sjuksyster: Näääe? Är det sant?
Jag: Ja. Måste jag ha gips?
Sjuksyster: Ja, det verkar inte bättre.
Sen kom det in en annan sjuksyster, modell äldre. Kanske inhoppande pensionär och såg ut att heta Asta.
Hon skulle tydligen gipsa mej. Hon gipsade hela jävla vänsterarmen och sa:
- Sådär ja. Känns det bra?
Jag: Nej! Det ser ut som att du har gipsat allt utom lillfingret.. och det är ju lillfingret som är av..
Asta: Oj.. jahaaa.. var det DET som var brutet?
Jag: JA!!
Asta: Hm.. oj då.. jäklar.. jadu... hm.. vi kanske kan vrida gipset till rätta. (Vrider av min kroppsdel)
Jag: AAAAAAAAAAAAAAAAAJ!
Asta: Oj oj.. gör det ont?
Jag: JAAAA! Jag har ju brytit lillfingret och du drar i det!!!
Asta: Jäklar.. nej.. detta går inte. Gipset har stelnat. Vi får lägga om. Det var ju typiskt.
Men sen blev jag i alla fall tokgipsad. Ända från lillfingret till överarmen.
Pappa blev arg när jag kom hem och tyckte att "Asta" var ett jävla skåp som hade gipsat mej, så han tog fram brödkniven och sågade av halva gipset. Det kändes på gränsen till makabert.
När vi en annan gång körde styrketräning och kom till bänkpressen låg hela min klass på rygg och pumpade på.
Det såg så sjukt lätt ut.
Sen var det min tur. Jag la mej på rygg och skulle börja lyfta.
Stången rörde sej inte en millimeter.
Maxim: Kom igen nu Katarina.
Jag: Jag försöker!!
Maxim: Nej, nej. Det här går inte. Vänta..
Maxim försvann. När han kom tillbaka hade han med sej nåt som såg ut som en liten, liten pinne.
Maxim: Här!
Jag: Haha. Vad är det där för liten skitpinne?
Maxim: Det är din stång.
Jag: Men.. den väger ju ingenting?
Maxim: Nej, jag vet. Men den är lättare.
Det är skönt när lärare anpassar undervisningen efter den individuelle elevens särskilda behov..
/ K
Jag är en sån där ömtålig typ som antagligen skulle dö om jag tog mitt livs första snowboardtur.
På riktigt.
Allt jag gör fysiskt slutar illa.
Jag är visserligen kort, smal och allmänt liten och nätt. Ser det ut som i alla fall. Men skenet bedrar.
Jag är den osmidigaste människan jag vet.
I gymnasiet, till exempel, hade vi bandy på idrotten.
På med skridskorna, ut på isen och jaga bollen.
Idrottsläraren var till saken bandyproffs från Ryssland och hette Maxim.
(Tänk rysksvensk brytning all the way.)
När det var dags för lagindelning slog det mej att det är jävligt bra om man kan bromsa med skridskor på.
Praktiskt i alla fall.
Och jag kan ju faktiskt inte det. Jag har alltid förlitat mej på hockeysargen. Jag kan åka fort som fan så att det ser ut som att jag är världens skridskoproffs. MEN.. jag kan inte stanna. Man måste kunna stanna om man ska vara med i en bandymatch. Inte vänta på att jag ska åka i cirklar tills farten tar slut, eller tills jag studsar in i sargkanten. Det funkar inte så.
Så jag sa som det var till Maxim.
Jag: Eh.. du.. Maxim..
Maxim: Ja Katarina?
Jag: Jag kan inte bromsa med skridskor..
Maxim: Kan du inte bromsa säger du?
Jag: Nä.. så jag vet inte hur bra jag är att ha med i laget..
Maxim: Hm.. mm.. okej. Vi gör såhär. Du får åka på ena planhalvan och bromsträna den här lektionen!
Jag: Åh! Schysst. Då gör jag det nu då!
Sagt och gjort.. jag gled iväg och försökte bromsa. Jag vet ju hur det ska se ut. Man svänger lite snabbt på båda fötterna samtidigt åt höger. Eller vänster. Och det ska flyga ett litet lager snö från isen samtidigt. Det ser tufft ut.
Men jag fick inte till det. Jag gled mest omkring i en och en halv timme och kände mej kass.
Tills Maxim blåste av och sa:
Nu är lektionen slut för idag! Ni kan gå och duscha!
"Yes!" tänkte jag. Det var ju en rätt soft lektion ändå. Så jag skridade iväg mot omklädningsrummet. Men då hör jag den rysksvenska brytningen.
Maxim: Katarina! Hur har det gått?
Jag: Jo fan, det har gått skitbra. Hejdå!
Maxim: Jag vill se när du bromsar, Katarina.
Jag: Hehe.. nä va.. Jag är inte så himla bra.
Maxim: Men du kan bromsa nu. Du har tränat en hel lektion.
Jag: Men jag kommer säkert ramla..
Maxim: Nej Katarina. Jag tar emot dej!
Här ville inte jag vara den som blir ihågkommen som den som vägrade försöka. Jag tycker ju faktiskt om idrott, även om jag suger på det.
Så jag sa "Okej då..", och tog sats.. åkte mitt snabbaste.. hörde Maxim ropa "BROMSA!"
Och ATT jag bromsade. Jag har nog aldrig bromsat så mycket som då.
Jag bromsade så pass att jag lyckligtvis stannade, men olyckligtvis så pass att jag tappade balansen och stod och vevade med armarna för att återfå den. Jag såg i ögonvrån att Maxim var på väg mot mej.
Men han tog inte emot mej.
Där låg jag, mitt på isen.. på rygg och kände hur min svanskota hade mosats. Det gjorde så fruktansvärt ont. Jag kände hur tårarna var på väg, men tänkte:
"Nej. Jag får inte gråta. Jag har bara slagit svanskotan. Det har alla barn gjort. Och jag går ju faktiskt i gymnasiet!"
Så jag grät inte.
Maxim: Hur gick det?
Jag: Skit?
Maxim: Jag ser det. Upp och hoppa.
Jag: AAAAAAAAAAJ
Maxim: Vart har du ont?
Jag: I svanskotan..
Maxim: Det går över.
Sen hjälpte han mej upp och då kände jag att jag hade ÄNNU ondare i min högra hand.
Jag: AAAAAAAAAJ
Maxim: Gör det ont?
Jag: JAAA! I HANDEN!!!
Maxim: Men svanskotan då?
Jag: DEN MED!! MEN HANDEN MEST!
Maxim: Aj. Det var inte bra. Gå och byt om. Kanske att du måste på akuten också..
Sagt och gjort, på akuten hamnade jag. Blev röntgad och sen kom en läkare.
Läkaren: Ja.. då ska vi se.. Katarina. Det ser inte så bra ut detta. Du har brutit handen.
Jag: Vaaa? På riktigt?
Läkaren: På riktigt! Har du varit gipsad förut?
Jag: Nej, VAA? Måste jag ha gips??
Läkaren: Ja, vi brukar gipsa när man har brutit ett ben i kroppen.
Så jag blev gipsad från armbågen upp till fingertopparna.
När jag äntligen kom tillbaka till idrotten gipsfri var det dags för basket.
Jag var så taggad! Äntligen fick jag vara med igen.
Under uppvärmningen får jag en passning och känner hur mitt vänstra lillfinger viker sej under den hårda bollen.
Jag: AAAAAAAAAAAJ
Maxim: Vad är det Katarina?
Jag: MITT JÄVLA FINGER!!!!!!!!
Maxim: Gör det ont?
Jag: MEN JAAAAA!
Maxim: Kom. Vi tejpar.
Jag fick följa med in på Maxims kontor där han tejpade ihop mitt lill-ring-och långfinger med varandra.
Sen skickade han ut mej att spela basket igen.
Efter skoldagens slut drog jag hemåt.
Tejpen började bli ofräsch, så jag tänkte ta bort den. Då ser jag att mitt lillfinger är svart.
Helt mörkt.
Så jag pallrade mej iväg till akuten.
Där blev jag röntgad.
Sen kom en sjuksyster.
Sjuksyster: Ja, Katarina.. Nu har vi kollat lite här.. och det är så att ditt finger är av. Det är brutet.
Jag: ..........
Sjuksyster: Har du varit gipsad förut?
Jag: Ja.. Jag tog av det förra veckan..
Sjuksyster: Näääe? Är det sant?
Jag: Ja. Måste jag ha gips?
Sjuksyster: Ja, det verkar inte bättre.
Sen kom det in en annan sjuksyster, modell äldre. Kanske inhoppande pensionär och såg ut att heta Asta.
Hon skulle tydligen gipsa mej. Hon gipsade hela jävla vänsterarmen och sa:
- Sådär ja. Känns det bra?
Jag: Nej! Det ser ut som att du har gipsat allt utom lillfingret.. och det är ju lillfingret som är av..
Asta: Oj.. jahaaa.. var det DET som var brutet?
Jag: JA!!
Asta: Hm.. oj då.. jäklar.. jadu... hm.. vi kanske kan vrida gipset till rätta. (Vrider av min kroppsdel)
Jag: AAAAAAAAAAAAAAAAAJ!
Asta: Oj oj.. gör det ont?
Jag: JAAAA! Jag har ju brytit lillfingret och du drar i det!!!
Asta: Jäklar.. nej.. detta går inte. Gipset har stelnat. Vi får lägga om. Det var ju typiskt.
Men sen blev jag i alla fall tokgipsad. Ända från lillfingret till överarmen.
Pappa blev arg när jag kom hem och tyckte att "Asta" var ett jävla skåp som hade gipsat mej, så han tog fram brödkniven och sågade av halva gipset. Det kändes på gränsen till makabert.
När vi en annan gång körde styrketräning och kom till bänkpressen låg hela min klass på rygg och pumpade på.
Det såg så sjukt lätt ut.
Sen var det min tur. Jag la mej på rygg och skulle börja lyfta.
Stången rörde sej inte en millimeter.
Maxim: Kom igen nu Katarina.
Jag: Jag försöker!!
Maxim: Nej, nej. Det här går inte. Vänta..
Maxim försvann. När han kom tillbaka hade han med sej nåt som såg ut som en liten, liten pinne.
Maxim: Här!
Jag: Haha. Vad är det där för liten skitpinne?
Maxim: Det är din stång.
Jag: Men.. den väger ju ingenting?
Maxim: Nej, jag vet. Men den är lättare.
Det är skönt när lärare anpassar undervisningen efter den individuelle elevens särskilda behov..
/ K
Vilken sorts korv menar jag?
Förra veckan var jag på releasefest till sent på natten.
Och när vi kom hem var jag och min kompis Joel jättehungriga. Eller Joel var hungrig.
Jag skulle bara följa med till macken.
När jag stod där vid luckan jobbade en jättesöt man i turban där inne.
Turbanmannen: Hej hej hej! Är du hungrig?
Jag: Nej.. eller.. jo.. jag är nog fan lite hungrig nu när du säger det!
Turbanmannen: Vad är du hungrig på? Smörgås? Godis? Korv?
Jag: Åh, korv hade varit skitgott!
Turbanmannen: Vad vill du ha för korv?
Jag: Vad har du för korv?
Turbanmannen: Jag har alla korvar som finns i hela världen!
Jag: Oj, shit. Men har du en sån där kokt korv då bara? För en sån vill jag ha i så fall.
Turbanmannen: En Cabanoss eller en Chorizo kan du få.
Jag: Men jag gillar inte dom.
Turbanmannen: Varför?
Jag: Jag tycker inte om stora korvar, dom är alldeles för stora.
Turbanmannen: Men du är jätteliten. Du ska ha stor korv.
Jag: Haha. Men jag vill ha en kokt korv. En vanlig liten, smal.
Turbanmannen: Okej. Du får en smal. Något annat du vill satsa på?
Jag: Nej, tack. Jag tror jag har satsat klart.
Sen skulle Joel agera jobbig kund och beställa två grillade korvar med ketchup, senap och gurka. Men det fick inte ligga ovanpå korvarna. Och brödet ville han ha bredvid. Och alltihop skulle ligga på en liten papptallrik.
Jag: Varför kan du inte bara beställa två vanliga grillade korvar med allt på?
Joel: Jag vill kunna doppa korven i ketchupen. Som en dipp.
Och nu ikväll pratade jag med David.
Det är så lätt att associera till nåt helt annat..
Och när vi kom hem var jag och min kompis Joel jättehungriga. Eller Joel var hungrig.
Jag skulle bara följa med till macken.
När jag stod där vid luckan jobbade en jättesöt man i turban där inne.
Turbanmannen: Hej hej hej! Är du hungrig?
Jag: Nej.. eller.. jo.. jag är nog fan lite hungrig nu när du säger det!
Turbanmannen: Vad är du hungrig på? Smörgås? Godis? Korv?
Jag: Åh, korv hade varit skitgott!
Turbanmannen: Vad vill du ha för korv?
Jag: Vad har du för korv?
Turbanmannen: Jag har alla korvar som finns i hela världen!
Jag: Oj, shit. Men har du en sån där kokt korv då bara? För en sån vill jag ha i så fall.
Turbanmannen: En Cabanoss eller en Chorizo kan du få.
Jag: Men jag gillar inte dom.
Turbanmannen: Varför?
Jag: Jag tycker inte om stora korvar, dom är alldeles för stora.
Turbanmannen: Men du är jätteliten. Du ska ha stor korv.
Jag: Haha. Men jag vill ha en kokt korv. En vanlig liten, smal.
Turbanmannen: Okej. Du får en smal. Något annat du vill satsa på?
Jag: Nej, tack. Jag tror jag har satsat klart.
Sen skulle Joel agera jobbig kund och beställa två grillade korvar med ketchup, senap och gurka. Men det fick inte ligga ovanpå korvarna. Och brödet ville han ha bredvid. Och alltihop skulle ligga på en liten papptallrik.
Jag: Varför kan du inte bara beställa två vanliga grillade korvar med allt på?
Joel: Jag vill kunna doppa korven i ketchupen. Som en dipp.
Och nu ikväll pratade jag med David.
David:
Klart jag har smakat. Det smakar sissodär
Klart jag har smakat. Det smakar sissodär
Jag: Det såg ut som kyckling och jag var fan lycklig tills jag svalde
(Vi diskuterade vegetarisk mat..)Det är så lätt att associera till nåt helt annat..
Lite naket, lite mjölkmagar och korv
Ikväll har jag haft manligt besök x2.
Min före detta pojkvän (numer superfina vän) Johan och vår bästa vän Christian kom hem till mej.
Det var galet bra. Vi har så sjukt roligt när vi är tillsammans.
Jag lovade att bjuda på korv med bröd. Men den här korvfamiljen jag tillhör hade tydligen käkat upp all korv, så dom fick ha med sej egen.
Korv.
Sen vräkte vi i oss jordgubbar! och Chrisitan grädde. Det var dumt.
Vi hann även med att gå på loppis, spela badminton, fotboll och nästan cykla. Vi kom så långt att vi fick ut cyklarna från garaget och började pumpa tills vi märkte att pumpen var trasig.
Så då drog vi och badade istället.
Saken är den att det har regnat och varit skitkallt ute, men det hindrade inte oss.
Vi sprang i på 3.
Svinkallt, men inte dödskallt.
Sen sprang vi på vägen fram och tillbaka tills badbrallorna åkte av.
Det kom bara några bilar.
Christian hade alldeles för stora badbyxor, så vi såg mer än vad vi kanske ville. Men det gjorde inget. Det är ju ändå Christian.
Sen drog vi hem till chipsen och hade jam session och spelade gitarr, piano och sjöng i stämmor.
Och när vi blev för trötta så började vi brottas i soffan. Jag vann över Johan, för jag var överst.
Jag gav upp när jag skulle brottas med Christian, för han är laktosintolerant. Där av skulle han gett fan i grädden.
Tack för idag pojkar.
Vad glad jag är att ni finns på hemmaplan.
Min före detta pojkvän (numer superfina vän) Johan och vår bästa vän Christian kom hem till mej.
Det var galet bra. Vi har så sjukt roligt när vi är tillsammans.
Jag lovade att bjuda på korv med bröd. Men den här korvfamiljen jag tillhör hade tydligen käkat upp all korv, så dom fick ha med sej egen.
Korv.
Sen vräkte vi i oss jordgubbar! och Chrisitan grädde. Det var dumt.
Vi hann även med att gå på loppis, spela badminton, fotboll och nästan cykla. Vi kom så långt att vi fick ut cyklarna från garaget och började pumpa tills vi märkte att pumpen var trasig.
Så då drog vi och badade istället.
Saken är den att det har regnat och varit skitkallt ute, men det hindrade inte oss.
Vi sprang i på 3.
Svinkallt, men inte dödskallt.
Sen sprang vi på vägen fram och tillbaka tills badbrallorna åkte av.
Det kom bara några bilar.
Christian hade alldeles för stora badbyxor, så vi såg mer än vad vi kanske ville. Men det gjorde inget. Det är ju ändå Christian.
Sen drog vi hem till chipsen och hade jam session och spelade gitarr, piano och sjöng i stämmor.
Och när vi blev för trötta så började vi brottas i soffan. Jag vann över Johan, för jag var överst.
Jag gav upp när jag skulle brottas med Christian, för han är laktosintolerant. Där av skulle han gett fan i grädden.
Tack för idag pojkar.
Vad glad jag är att ni finns på hemmaplan.
Kattis och dansbandsmannen
För ett par år sen följde jag med ett gäng nya vänner för att gå ut på krogen efter en trevlig hemmafest.
Krogen var dock inte som jag hade tänkt mej.
Krogen var denna kväll, en dansbandsklubb.
Dom som känner mej vet att dansband inte är min favoritgenre inom musik, även om det kan vara lite klämkäckt charmigt ibland. Saken var den att jag inte alls var på klämkäckt humör den här kvällen.
När jag står där, mitt bland alla människor som dansar foxtrot och bugg omvartannat till en sliskig dansbandssångare som tror att han har sug i blicken och drar handen genom håret medan han varvar sången med att suga lite på sitt saxofonmunstycke, ser jag plötsligt en liten man i 45 års åldern klädd i jeansskojrta hårt instoppad i ett par ljusa jeans som slutar över naveln, brunt skärp, tjocka, pilotformade glasögon som han lånat på träslöjden och en frisyr som var modern för 25 år sen, om ens då.
Han såg ut att ha transporterats direkt från 1985.
Jag skrattade åt honom lite för mej själv och tyckte samtidigt lite synd om honom där han stod i sin ensamhet bland alla dansande par.
Jag blickar vidare över alla stuffande människor när jag plötsligt känner en hand på min axel.
Jag tittar upp och ser till min förskräckelse att det är 80-tals mannen i jeansmundering som står där, mitt framför mej.
Mannen: (med jätteljus, osäker röst) "He.. hej! Vill du dansa?"
Det ville jag ju så klart inte, men precis när jag tänker tacka nej hör jag mej själv säga:
"Nn... okej!"
Helt plötsligt står jag där, mitt på ett dansgolv, till dansbandsmusik, och dansar styrdans tillsammans med en man som ser ut som töntarnas tönt som inte fått till något på evigheter. Eller alls. Någonsin.
Hur blev det såhär? Jag skulle ju bara ut och ta en öl? Var det ett straff för att jag skrattade åt honom?
När evighetsdansen var över skyndade jag att tacka för mej, var på jeansmannen säger med ett leende:
"Det kommer en dans till! Danserna är alltid två!"
Jag ler stelt och FORTSÄTTER alltså att dansa med den stackars människan.
När dansen var slut för andra gången tackade jag så mycket, IGEN, sa att jag hade ont i mitt högra knä, och fejk-haltade snabbt iväg.
Sedan stod jag där och tänkte: "Hoppas, HOPPAS att ingen bjuder upp mej."
Känner man så, ska man nog inte vara på dans.
Han hade tydligen tagit en sväng om tillsammans med min vän Isabelle lite senare. Han avslutade deras dans genom att ta upp en liten papperslapp ur fickan, med sitt namn och telefonnummer, samtidigt som han tackade för en härlig dans och hoppades att hon kunde höra av sej någon gång.
En färdigskriven lapp! Som ett litet visitkort. Fast som på ett litet avrivet hörn av ett kuvert.
Finito.
Alltså, hur pinsamt kan det bli? Stackars, stackars man!
Jag undrar varför inte jag fick en lapp av honom?
Fast å andra sidan gör det inget. Alls.
Krogen var dock inte som jag hade tänkt mej.
Krogen var denna kväll, en dansbandsklubb.
Dom som känner mej vet att dansband inte är min favoritgenre inom musik, även om det kan vara lite klämkäckt charmigt ibland. Saken var den att jag inte alls var på klämkäckt humör den här kvällen.
När jag står där, mitt bland alla människor som dansar foxtrot och bugg omvartannat till en sliskig dansbandssångare som tror att han har sug i blicken och drar handen genom håret medan han varvar sången med att suga lite på sitt saxofonmunstycke, ser jag plötsligt en liten man i 45 års åldern klädd i jeansskojrta hårt instoppad i ett par ljusa jeans som slutar över naveln, brunt skärp, tjocka, pilotformade glasögon som han lånat på träslöjden och en frisyr som var modern för 25 år sen, om ens då.
Han såg ut att ha transporterats direkt från 1985.
Jag skrattade åt honom lite för mej själv och tyckte samtidigt lite synd om honom där han stod i sin ensamhet bland alla dansande par.
Jag blickar vidare över alla stuffande människor när jag plötsligt känner en hand på min axel.
Jag tittar upp och ser till min förskräckelse att det är 80-tals mannen i jeansmundering som står där, mitt framför mej.
Mannen: (med jätteljus, osäker röst) "He.. hej! Vill du dansa?"
Det ville jag ju så klart inte, men precis när jag tänker tacka nej hör jag mej själv säga:
"Nn... okej!"
Helt plötsligt står jag där, mitt på ett dansgolv, till dansbandsmusik, och dansar styrdans tillsammans med en man som ser ut som töntarnas tönt som inte fått till något på evigheter. Eller alls. Någonsin.
Hur blev det såhär? Jag skulle ju bara ut och ta en öl? Var det ett straff för att jag skrattade åt honom?
När evighetsdansen var över skyndade jag att tacka för mej, var på jeansmannen säger med ett leende:
"Det kommer en dans till! Danserna är alltid två!"
Jag ler stelt och FORTSÄTTER alltså att dansa med den stackars människan.
När dansen var slut för andra gången tackade jag så mycket, IGEN, sa att jag hade ont i mitt högra knä, och fejk-haltade snabbt iväg.
Sedan stod jag där och tänkte: "Hoppas, HOPPAS att ingen bjuder upp mej."
Känner man så, ska man nog inte vara på dans.
Han hade tydligen tagit en sväng om tillsammans med min vän Isabelle lite senare. Han avslutade deras dans genom att ta upp en liten papperslapp ur fickan, med sitt namn och telefonnummer, samtidigt som han tackade för en härlig dans och hoppades att hon kunde höra av sej någon gång.
En färdigskriven lapp! Som ett litet visitkort. Fast som på ett litet avrivet hörn av ett kuvert.
Finito.
Alltså, hur pinsamt kan det bli? Stackars, stackars man!
Jag undrar varför inte jag fick en lapp av honom?
Fast å andra sidan gör det inget. Alls.
Saker jag haft i munnen och en nerspydd Nisse
Hej igen, typ en vecka senare!
Lite dålig stil av mej kan jag tycka. Helst av allt skulle jag vilja skylla ifrån mej genom att säga:
"Asså, förlåt för dålig uppdatering, men jag har gjort så mycket roligare saker än att blogga. Jag har faktiskt haft ett liv."
Det har jag inte.
Såhär ligger det till. I ungefär en veckas tid har jag städat. Det syns inte, men det är sant.
Just nu bor jag för tillfället hemma hos mina föräldrar. Där jag i princip alltid har bott. I ungefär 20 års tid.
Här bor jag med min pappa 65 år, mamma 61 år och min storebror på 24 år. Samt djur i diverse åldrar.
Min familj är av typ samlare. Här slängs ingenting. Inte på 20 år. Det syns. Min nästkusin sa för ett par veckor sen:
- Det syns att ni har bott där väldigt länge. Det är mycket saker. Men hemtrevligt.
Och det är rätt skönt. Man vet ungefär vart man har sina grejer efter 20 år. Även om det tar några dar att hitta exakt det man letar efter.
Men.
För några veckor sen gjorde mina föräldrar en genomresa i Sverige och hälsade på vänner och bekanta.
Det skulle dom inte ha gjort.
När dom kom hem igen var dom helt frälsta av hur fina hem kan se ut.
Pappa och mamma bestämde sej för att allt ska ut! Här ska göras om. Alla ska byta rum. 100 kilos-hyllorna som vi släpade upp för trapporna och monterade ihop i en evighet för 10 år sen ska nu monteras ner, bäras ner för samma trappor och ut ur huset! Nu ska vi bo i ett fint hem.
Och jag som tidigare har vilat mej igeom mitt 22 åriga liv får ingen rast och ingen ro.
När jag ska ta en paus bestämmer mamma att jag ska baka bullar.
Varför då? Jag har väl aldrig bakat bullar förut?
Och när bullarna är på jäsning och jag försöker smita från köket bestämmer mamma att jag ska sy.
SY!!! Jag ska sy. Laga trasiga kläder med nål och tråd. Jag syr inte?
Pappa satte mej till och med på en åkgräsklippare häromdan. Det var inte jättesvårt. När man skulle köra sakta vred man på gasknappen till bilden med sköldpaddan på. När man ville köra jättefort vred man gasknappen till bilden med kaninen på.
Och sen ville han att jag skulle hjälpa honom att montera en ny cirkulationspump ute i pannrummet.
Ja. Ni hör själva. Jag är ju helt utmattad.
Man hittar roliga saker när man städar förresten.
Jag hittade min Jasmine-leksak (Aladdins brud) i 10 kilos-hyllan. Men hon hade tappat huvet. Det kändes lite sorgligt, även om hon är i plast..
Det märks att man inte har rensat på väldigt, väldigt länge, om ens alls, när man hittar leksaker för bebisar att tugga på när dom första tänderna är på väg. Det är plastnycklar, plastringar, plastskallror och plasttelefoner. Allt sånt som jag har dregglat ner som liten. Vad ska jag göra med dom?
Ska jag spara dom till mina eventuellt kommande barn? Och sen säga:
- Ja du lilla Pelle. Den där plastskeden har mamma också haft i munnen som liten plutt. Är det inte för härligt?
Nej. Vet du vad. Och får jag en son ska han nog inte heta Pelle heller, men det hör inte hit.
Sist jag "storstädade", för kanske 2 år sen, hittade jag min gamla gosedjursapa, Nisse i en svart sopsäck.
Jag belv överlycklig, för jag har för mej att vi hade slängt honom efter att jag råkade kräkas ner honom i bilen när jag var fem. Men han är alltså kvar. Vid liv, höll jag på att säga.
Han luktar inget i alla fall, om nån undrar. Mamma diskade honom med YES!
Imorn fortsätter städningen. Ska bli spännande att se om jag hittar något mer nerspytt, nåt jag tuggat på eller nån utan hals.
Lite dålig stil av mej kan jag tycka. Helst av allt skulle jag vilja skylla ifrån mej genom att säga:
"Asså, förlåt för dålig uppdatering, men jag har gjort så mycket roligare saker än att blogga. Jag har faktiskt haft ett liv."
Det har jag inte.
Såhär ligger det till. I ungefär en veckas tid har jag städat. Det syns inte, men det är sant.
Just nu bor jag för tillfället hemma hos mina föräldrar. Där jag i princip alltid har bott. I ungefär 20 års tid.
Här bor jag med min pappa 65 år, mamma 61 år och min storebror på 24 år. Samt djur i diverse åldrar.
Min familj är av typ samlare. Här slängs ingenting. Inte på 20 år. Det syns. Min nästkusin sa för ett par veckor sen:
- Det syns att ni har bott där väldigt länge. Det är mycket saker. Men hemtrevligt.
Och det är rätt skönt. Man vet ungefär vart man har sina grejer efter 20 år. Även om det tar några dar att hitta exakt det man letar efter.
Men.
För några veckor sen gjorde mina föräldrar en genomresa i Sverige och hälsade på vänner och bekanta.
Det skulle dom inte ha gjort.
När dom kom hem igen var dom helt frälsta av hur fina hem kan se ut.
Pappa och mamma bestämde sej för att allt ska ut! Här ska göras om. Alla ska byta rum. 100 kilos-hyllorna som vi släpade upp för trapporna och monterade ihop i en evighet för 10 år sen ska nu monteras ner, bäras ner för samma trappor och ut ur huset! Nu ska vi bo i ett fint hem.
Och jag som tidigare har vilat mej igeom mitt 22 åriga liv får ingen rast och ingen ro.
När jag ska ta en paus bestämmer mamma att jag ska baka bullar.
Varför då? Jag har väl aldrig bakat bullar förut?
Och när bullarna är på jäsning och jag försöker smita från köket bestämmer mamma att jag ska sy.
SY!!! Jag ska sy. Laga trasiga kläder med nål och tråd. Jag syr inte?
Pappa satte mej till och med på en åkgräsklippare häromdan. Det var inte jättesvårt. När man skulle köra sakta vred man på gasknappen till bilden med sköldpaddan på. När man ville köra jättefort vred man gasknappen till bilden med kaninen på.
Och sen ville han att jag skulle hjälpa honom att montera en ny cirkulationspump ute i pannrummet.
Ja. Ni hör själva. Jag är ju helt utmattad.
Man hittar roliga saker när man städar förresten.
Jag hittade min Jasmine-leksak (Aladdins brud) i 10 kilos-hyllan. Men hon hade tappat huvet. Det kändes lite sorgligt, även om hon är i plast..
Det märks att man inte har rensat på väldigt, väldigt länge, om ens alls, när man hittar leksaker för bebisar att tugga på när dom första tänderna är på väg. Det är plastnycklar, plastringar, plastskallror och plasttelefoner. Allt sånt som jag har dregglat ner som liten. Vad ska jag göra med dom?
Ska jag spara dom till mina eventuellt kommande barn? Och sen säga:
- Ja du lilla Pelle. Den där plastskeden har mamma också haft i munnen som liten plutt. Är det inte för härligt?
Nej. Vet du vad. Och får jag en son ska han nog inte heta Pelle heller, men det hör inte hit.
Sist jag "storstädade", för kanske 2 år sen, hittade jag min gamla gosedjursapa, Nisse i en svart sopsäck.
Jag belv överlycklig, för jag har för mej att vi hade slängt honom efter att jag råkade kräkas ner honom i bilen när jag var fem. Men han är alltså kvar. Vid liv, höll jag på att säga.
Han luktar inget i alla fall, om nån undrar. Mamma diskade honom med YES!
Imorn fortsätter städningen. Ska bli spännande att se om jag hittar något mer nerspytt, nåt jag tuggat på eller nån utan hals.
Ätstörning
Jag har ett ät-problem. Det känns fel att kalla det för ätstörning, men det är något stört jag äter.
Så fort jag ser nån smula eller klick av något på bordet så tror jag automatiskt att det är något ätbart.
Nyss låg det en liten, liten klick av något på handfatet i badrummet (bara där fattar en normal människa att man inte ska stoppa det i munnen), så jag drog upp det med pekfingret och stoppade det i munnen.
Samtidigt som jag smakade av det insåg jag att jag alldeles nyss stod och smörjde in mej med brun-utan-sol, så det var alltså en liten droppe fake-bränna jag precis käkade upp.
Det smakade jätteäckligt. Det smakade nästan lite farligt.
Jag har även smakat handcreme, strumpludd, kartong, gruskorn, sudd, häftmassa och nån form av liten träflisa.
Jag har även smakat enkrona, men det tog jag inte fel på.
Jag visste att jag stoppade ett mynt i munnen. Men det var bara för att jag inte visste hur det smakade.
Det smakar blod. Det har ju alla smakat. Järn.
Det är ju fullkomligt livsfarligt!
Jag vet faktiskt inte varför jag äter allt, men det kan ju vara nåt gott liksom..
På vissa leksaker står det åldersmärkningar i stil med
"Ej lämplig för barn under 3 år".
Jag tror det är dags att jag får en egen varningsskylt innan det är försent.
Så fort jag ser nån smula eller klick av något på bordet så tror jag automatiskt att det är något ätbart.
Nyss låg det en liten, liten klick av något på handfatet i badrummet (bara där fattar en normal människa att man inte ska stoppa det i munnen), så jag drog upp det med pekfingret och stoppade det i munnen.
Samtidigt som jag smakade av det insåg jag att jag alldeles nyss stod och smörjde in mej med brun-utan-sol, så det var alltså en liten droppe fake-bränna jag precis käkade upp.
Det smakade jätteäckligt. Det smakade nästan lite farligt.
Jag har även smakat handcreme, strumpludd, kartong, gruskorn, sudd, häftmassa och nån form av liten träflisa.
Jag har även smakat enkrona, men det tog jag inte fel på.
Jag visste att jag stoppade ett mynt i munnen. Men det var bara för att jag inte visste hur det smakade.
Det smakar blod. Det har ju alla smakat. Järn.
Det är ju fullkomligt livsfarligt!
Jag vet faktiskt inte varför jag äter allt, men det kan ju vara nåt gott liksom..
På vissa leksaker står det åldersmärkningar i stil med
"Ej lämplig för barn under 3 år".
Jag tror det är dags att jag får en egen varningsskylt innan det är försent.
