Walk of shame
Har ni någonsin gjort en så kallad "walk of shame"?
Där man har varit ute och slarvat på natten och sen ska ta sej därifrån nästa morgon.
Jag har gjort det.
I slutet på förra sommaren, till exempel. Då följde jag med en kär vän på hotellrummet efter att vi var ute och kollade festutbudet i en ny stad. Saken var den att vi hade varsitt rum, men det är ju alltid roligare att sova två liksom.
Det kändes som en jättebra idé. Men när man vaknar efter en galen festkväll så ser man inte alltid lika snygg ut som man kände sej när man gick och la sej.
Jag vaknade, kollade mej i spegeln och såg skräcken i mina egna ögon.
Gårdagens kajal, mascara och ögonskugga hade flytit ut i en enda röra och gått från snygg party-makeup till svart sunkpunk. Pandastyle.
Jag såg slagen ut. På riktigt. Det såg ut som att nån hade smällt till mej på båda ögonen.
Och hårborsten hade jag självklart kvar på mitt eget rum. Och håret hade varit superstylat kvällen innan med spray och alla möjliga produkter. Det ser inte bra ut en söndagmorgon. Då stod det åt alla håll. Självklart ruffsigare än någonsin och totalt omedgörligt. Och min kind hade fått ett stort rött kuddstreck efter att jag uppenbarligen hade sovit väldigt konstigt.
Det jobbiga var att det enda jag hade tillgängligt i klädväg dagen efter var gårdagens partyoutfit. Den vill man inte ha på sej tidigt på morgonen. Då vill man ha sköna slappkläder.
Inte klä på sej gårdagens lilla svarta, modell supertight plus högklackat.
Men vad gör man?
Jag tog mina klackar i ena handen, partyväskan i den andra och smög försiktigt ut genom hotellkorridoren i mitt galna hår och min lilla klänning och bad till eventuell högre makt att jag skulle slippa möta någon på vägen. Jag skuttade in i hissen och tryckte på knapp 3 och hoppades att det var rätt. Jag hade ju knappt varit inne hos mej själv. Hittills hade jag lyckats undvika levande varelser.
Men.. såklart så står det en jäkla städerska precis i korridorkorsningen till mitt rum.
Och såklart så har jag glömt bort om jag bor till höger eller vänster. Jag chansar på höger och är då tvungen att passera den lilla städerskan, medan jag ursäktande mumlar:
"Jaaa.. då ska vi se.. vart var det jag bodde..?"
Och ser då på rumsnyckeln att jag borde gått åt vänster. Så jag backar och trippar vidare i mina strumpbyxor som har gått sönder och skyndar mej att stoppa in nyckeln i låset.
Komiskt nog har jag gått till fel dörr och försöker kämpa med att få upp den. Det går inte.
Och städerskan synar mej hela tiden och ger mej en blick som säger att hon inte tror en sekund på att jag bor på det här hotellet.
Jag ler fejkat och springer sen in till mitt rätta rum och tvärstänger dörren.
Jag klarade det. Nästan..
En annan gång jag gjorde nåt liknande var när jag träffade en av mina föredetta pojkvänner för första gången.
Av okänd anledning försvann alla jag kände på natten, och kvar var han. Och jag.
Så han tog väl liksom hand om mej genom att ta med mej hem.
Han hade ingen lampa i sitt sovrum, så jag såg ingenting. Det var december dessutom, så det var verkligen skitmörkt.
Dagen efter vaknade jag upp jättetrött och förvirrad och hade inte en aning om vart jag var. Det var ju kolsvart när jag gick och la mej, så jag visste inte hur det såg ut därinne. Sen vände jag mej om och såg honom bredvid mej. Då fattade jag.
Sen vaknade han och sa "Hej! Vill du ha frukost?"
Och det ville jag. Men så säger han "Jag ska bara gå ner och kolla läget"
Jaha, tänkte jag bara.
Han går ner för trappan och så hör jag plötsligt en kvinnlig röst som säger:
"God morgon!"
Killen: God morgon!
Kvinnan: Har du någon med dej?
Killen: Ja!
Kvinnan: Vad spännande! Jag såg ett par små skor i hallen.
HJÄLP!!! Hans mamma är hemma!!! Vad ska jag göra? Hur ser jag ut? Jag kan ju inte gå ner och hälsa. Hur skulle det se ut?
Ska jag hoppa ut genom fönstret och springa? Nej. Jag är ju på övervåningen. Mina skor är där nere. Och det är snö ute. Och jag vet inte vart i Sverige jag befinner mej. Vart ligger närmsta busshållplats? Går det ens buss här på söndagen?
Jag skyndar mej upp ur sängen och tackar mej själv för att jag för en gång skull har klätt mej anständigt kvällen innan i jeans och en tröja.
Men jag borde ta en check i badrumsspegeln innan jag går ner. Men va? Nej! Dom har inget badrum på övervåningen? Skit! Jag kollar mej snabbt i killens sovrumsspegel och sminket ser, fortfarande bra ut. Lättnad.
Jag samlar mod och går försiktigt ner för trappen. Då slås badrumsdörren upp och ut kommer en man i kalsonger och t-shirt som jag gissar är killens far.
Han säger: "Oj? Hej?!"
Jag får nån jävla artighetsreflex och sträcker fram handen och säger
"God morgon! Kattis!"
"Jaha. Hej!", säger pappan och hälsar tillbaka.
En förälder klar, one more to go.
I köket står kvinnan. Killens mamma. I morgonrock och söt frisyr.
"Hej hej!", säger hon glatt.
Jag hejar, sträcker fram min artiga hand och presenterar mej igen.
Hon frågar hur jag känner hennes son.
Jag funderar. Det gör jag ju faktiskt inte? Jag träffade honom igår. Kan man säga det till hans mamma?
Jag svarar: "Jaa-a.. jag.. jag är väl hans kompis. Eller vad man ska säga.."
Sen blir jag fint förhörd om vad jag har för jobb, vad mina föräldrar heter, vad jag vill bli när jag blir stor och vad jag har för intressen. Det går ju bra det här.
Då mitt största intresse är musik kommer det ju fram. Jag talar om vilka instrument jag spelar och råkar även nämna munspel, som är ett av mina huvudinstrument.
Mamman säger då: "Åh, men det är väl praktiskt!? Så litet och behändigt att ta med överallt."
Jag svarar: "Ja, det är skitbra! Jag har alltid med mej munspelet i väskan!"
Det skulle jag inte ha sagt.
Jag sitter nämligen med min väska i knät och ser hur mammans blick drar iväg mot min väska.
"Ååååh, KAN du inte spela en låt? Jag älskar musik!!"
Nej!! Vad händer nu? Kan jag säga nej? Jag vill säga nej. Jag måste säga nej. Men jag kan inte. Jag har ju faktiskt fått låna hennes son i natt.
Jag hör mej själv säga: "Okej då."
Vad ska jag ta för låt? Jag tar en glad vals. Det brukar vuxna gilla. Mamman ser överlycklig ut och håller takten. Pappan ser neutral ut. Fast glad, i hemlighet. Killen tittar förvånat in med huvudet i köket och ser ut att undra vad jag håller på med.
När jag valsat klart får jag applåder i köket.
Mamman frågar om jag kan spela piano?
Jag vill inte ljuga, så jag säger som det är. Jag kan spela piano.
Mamman utbrister: "Meeeen vad kul! Vi har ju ett piano!!!"
Så.. jag hamnar alltså även vid pianot och spelar en liten låt.
Mamman applåderar igen och undrar om inte jag och hennes son kan bli kära i varandra.
Vi svarar inte på det.
Efteråt får jag gröt och en macka.
Sen skjutsar mamman in mej och sonen till stan så att jag kan åka buss hem.
Hon vill att jag ska komma tillbaka.
Dagen efter kommer jag tillbaka.
Mamman blir jätteglad och säger: "Nämen!!? Är du redan tillbaka? Vad roligt!!!"
Sen blev jag och hennes son kära i varandra.
Det gäller att göra det bästa av sina walk of shames.
Det kan sluta riktigt bra.
Där man har varit ute och slarvat på natten och sen ska ta sej därifrån nästa morgon.
Jag har gjort det.
I slutet på förra sommaren, till exempel. Då följde jag med en kär vän på hotellrummet efter att vi var ute och kollade festutbudet i en ny stad. Saken var den att vi hade varsitt rum, men det är ju alltid roligare att sova två liksom.
Det kändes som en jättebra idé. Men när man vaknar efter en galen festkväll så ser man inte alltid lika snygg ut som man kände sej när man gick och la sej.
Jag vaknade, kollade mej i spegeln och såg skräcken i mina egna ögon.
Gårdagens kajal, mascara och ögonskugga hade flytit ut i en enda röra och gått från snygg party-makeup till svart sunkpunk. Pandastyle.
Jag såg slagen ut. På riktigt. Det såg ut som att nån hade smällt till mej på båda ögonen.
Och hårborsten hade jag självklart kvar på mitt eget rum. Och håret hade varit superstylat kvällen innan med spray och alla möjliga produkter. Det ser inte bra ut en söndagmorgon. Då stod det åt alla håll. Självklart ruffsigare än någonsin och totalt omedgörligt. Och min kind hade fått ett stort rött kuddstreck efter att jag uppenbarligen hade sovit väldigt konstigt.
Det jobbiga var att det enda jag hade tillgängligt i klädväg dagen efter var gårdagens partyoutfit. Den vill man inte ha på sej tidigt på morgonen. Då vill man ha sköna slappkläder.
Inte klä på sej gårdagens lilla svarta, modell supertight plus högklackat.
Men vad gör man?
Jag tog mina klackar i ena handen, partyväskan i den andra och smög försiktigt ut genom hotellkorridoren i mitt galna hår och min lilla klänning och bad till eventuell högre makt att jag skulle slippa möta någon på vägen. Jag skuttade in i hissen och tryckte på knapp 3 och hoppades att det var rätt. Jag hade ju knappt varit inne hos mej själv. Hittills hade jag lyckats undvika levande varelser.
Men.. såklart så står det en jäkla städerska precis i korridorkorsningen till mitt rum.
Och såklart så har jag glömt bort om jag bor till höger eller vänster. Jag chansar på höger och är då tvungen att passera den lilla städerskan, medan jag ursäktande mumlar:
"Jaaa.. då ska vi se.. vart var det jag bodde..?"
Och ser då på rumsnyckeln att jag borde gått åt vänster. Så jag backar och trippar vidare i mina strumpbyxor som har gått sönder och skyndar mej att stoppa in nyckeln i låset.
Komiskt nog har jag gått till fel dörr och försöker kämpa med att få upp den. Det går inte.
Och städerskan synar mej hela tiden och ger mej en blick som säger att hon inte tror en sekund på att jag bor på det här hotellet.
Jag ler fejkat och springer sen in till mitt rätta rum och tvärstänger dörren.
Jag klarade det. Nästan..
En annan gång jag gjorde nåt liknande var när jag träffade en av mina föredetta pojkvänner för första gången.
Av okänd anledning försvann alla jag kände på natten, och kvar var han. Och jag.
Så han tog väl liksom hand om mej genom att ta med mej hem.
Han hade ingen lampa i sitt sovrum, så jag såg ingenting. Det var december dessutom, så det var verkligen skitmörkt.
Dagen efter vaknade jag upp jättetrött och förvirrad och hade inte en aning om vart jag var. Det var ju kolsvart när jag gick och la mej, så jag visste inte hur det såg ut därinne. Sen vände jag mej om och såg honom bredvid mej. Då fattade jag.
Sen vaknade han och sa "Hej! Vill du ha frukost?"
Och det ville jag. Men så säger han "Jag ska bara gå ner och kolla läget"
Jaha, tänkte jag bara.
Han går ner för trappan och så hör jag plötsligt en kvinnlig röst som säger:
"God morgon!"
Killen: God morgon!
Kvinnan: Har du någon med dej?
Killen: Ja!
Kvinnan: Vad spännande! Jag såg ett par små skor i hallen.
HJÄLP!!! Hans mamma är hemma!!! Vad ska jag göra? Hur ser jag ut? Jag kan ju inte gå ner och hälsa. Hur skulle det se ut?
Ska jag hoppa ut genom fönstret och springa? Nej. Jag är ju på övervåningen. Mina skor är där nere. Och det är snö ute. Och jag vet inte vart i Sverige jag befinner mej. Vart ligger närmsta busshållplats? Går det ens buss här på söndagen?
Jag skyndar mej upp ur sängen och tackar mej själv för att jag för en gång skull har klätt mej anständigt kvällen innan i jeans och en tröja.
Men jag borde ta en check i badrumsspegeln innan jag går ner. Men va? Nej! Dom har inget badrum på övervåningen? Skit! Jag kollar mej snabbt i killens sovrumsspegel och sminket ser, fortfarande bra ut. Lättnad.
Jag samlar mod och går försiktigt ner för trappen. Då slås badrumsdörren upp och ut kommer en man i kalsonger och t-shirt som jag gissar är killens far.
Han säger: "Oj? Hej?!"
Jag får nån jävla artighetsreflex och sträcker fram handen och säger
"God morgon! Kattis!"
"Jaha. Hej!", säger pappan och hälsar tillbaka.
En förälder klar, one more to go.
I köket står kvinnan. Killens mamma. I morgonrock och söt frisyr.
"Hej hej!", säger hon glatt.
Jag hejar, sträcker fram min artiga hand och presenterar mej igen.
Hon frågar hur jag känner hennes son.
Jag funderar. Det gör jag ju faktiskt inte? Jag träffade honom igår. Kan man säga det till hans mamma?
Jag svarar: "Jaa-a.. jag.. jag är väl hans kompis. Eller vad man ska säga.."
Sen blir jag fint förhörd om vad jag har för jobb, vad mina föräldrar heter, vad jag vill bli när jag blir stor och vad jag har för intressen. Det går ju bra det här.
Då mitt största intresse är musik kommer det ju fram. Jag talar om vilka instrument jag spelar och råkar även nämna munspel, som är ett av mina huvudinstrument.
Mamman säger då: "Åh, men det är väl praktiskt!? Så litet och behändigt att ta med överallt."
Jag svarar: "Ja, det är skitbra! Jag har alltid med mej munspelet i väskan!"
Det skulle jag inte ha sagt.
Jag sitter nämligen med min väska i knät och ser hur mammans blick drar iväg mot min väska.
"Ååååh, KAN du inte spela en låt? Jag älskar musik!!"
Nej!! Vad händer nu? Kan jag säga nej? Jag vill säga nej. Jag måste säga nej. Men jag kan inte. Jag har ju faktiskt fått låna hennes son i natt.
Jag hör mej själv säga: "Okej då."
Vad ska jag ta för låt? Jag tar en glad vals. Det brukar vuxna gilla. Mamman ser överlycklig ut och håller takten. Pappan ser neutral ut. Fast glad, i hemlighet. Killen tittar förvånat in med huvudet i köket och ser ut att undra vad jag håller på med.
När jag valsat klart får jag applåder i köket.
Mamman frågar om jag kan spela piano?
Jag vill inte ljuga, så jag säger som det är. Jag kan spela piano.
Mamman utbrister: "Meeeen vad kul! Vi har ju ett piano!!!"
Så.. jag hamnar alltså även vid pianot och spelar en liten låt.
Mamman applåderar igen och undrar om inte jag och hennes son kan bli kära i varandra.
Vi svarar inte på det.
Efteråt får jag gröt och en macka.
Sen skjutsar mamman in mej och sonen till stan så att jag kan åka buss hem.
Hon vill att jag ska komma tillbaka.
Dagen efter kommer jag tillbaka.
Mamman blir jätteglad och säger: "Nämen!!? Är du redan tillbaka? Vad roligt!!!"
Sen blev jag och hennes son kära i varandra.
Det gäller att göra det bästa av sina walk of shames.
Det kan sluta riktigt bra.
Massa blod och ingen mat
Nu är det dags för ett seriösare inlägg. Det är det humöret idag.
Jag har en sjukdom i tarmen som heter Crohns. Världens mest värdelösa sjukdom.
Jag har en sjukdom i tarmen som heter Crohns. Världens mest värdelösa sjukdom.
För 10 år sen fick jag den och vi har aldrig kommit överens.
Det började med att jag fick jätteont i magen och fick springa på toaletten säkert 30 ggr/dagen.
Då gör man inte mycket annat kan jag säga.
Pappa och jag satt och tittade på film och så sa jag att jag skulle gå på toa en snabbis.
När jag skulle spola såg jag att toaletten var full av blod.
Jag blev jätterädd och trodde att det var dags att dö.
Då gör man inte mycket annat kan jag säga.
Pappa och jag satt och tittade på film och så sa jag att jag skulle gå på toa en snabbis.
När jag skulle spola såg jag att toaletten var full av blod.
Jag blev jätterädd och trodde att det var dags att dö.
Min toasnabbis varade i ungefär en halvtimme och pappa knackade på dörren och frågade hur det gick.
Det kändes så hemskt och pinsamt att berätta att det kom ut blod istället för bajs. Man vill inte prata om sitt bajs.
Det kändes så hemskt och pinsamt att berätta att det kom ut blod istället för bajs. Man vill inte prata om sitt bajs.
Men till slut sa jag som det var, och då säger
Pappa: Det är inte mens då?
Jag: NEJ! Jag är ju bara 12.. och man får inte mens där bak!
Pappa: Det är inte mens då?
Jag: NEJ! Jag är ju bara 12.. och man får inte mens där bak!
Vi fick snabbt åka på sjukhuset och ingen kunde komma på vad det var för fel.
Men 5 läkare och några år senare kom dom på att det antagligen var Crohns sjukdom.
Det kändes som världens sämsta besked.
Men 5 läkare och några år senare kom dom på att det antagligen var Crohns sjukdom.
Det kändes som världens sämsta besked.
Det tråkigaste med sjukdomen är att allt i vardagen blir förstört.
Jag kan inte äta utan att jag får jätteont och måste kräkas eller gå på toaletten.. nyss.
Jag kan inte äta utan att jag får jätteont och måste kräkas eller gå på toaletten.. nyss.
Man kan ju inte sluta äta, men jag överväger det starkt ibland.
Och har gjort det.
Tänk dej att man går på stan och helt utan förvarning hugger det till i magen och du känner att NU måste jag ha en toalett, men det finns ingen i närheten. Jag kommer inte hinna. Då spänner man hela kroppen och får ett krampanfall mitt på stan. Man spänner sej ända tills det onda försvinner. Och efteråt är man helt slut i kroppen och har jätteont efter sitt lilla anfall.
Så har jag det varje jävla dag.
Tänk dej att man går på stan och helt utan förvarning hugger det till i magen och du känner att NU måste jag ha en toalett, men det finns ingen i närheten. Jag kommer inte hinna. Då spänner man hela kroppen och får ett krampanfall mitt på stan. Man spänner sej ända tills det onda försvinner. Och efteråt är man helt slut i kroppen och har jätteont efter sitt lilla anfall.
Så har jag det varje jävla dag.
Jag har oftast ondast på morgonen. Så det värsta jag kan göra är att försova mej om jag ska nånstans.
Jag måste helst gå upp några timmar för tidigt för att jag ska hinna ha ont innan jag drar nånstans.
Jag måste helst gå upp några timmar för tidigt för att jag ska hinna ha ont innan jag drar nånstans.
Det som är lite roligt med den här sjukdomen, fast inte alls kul egentligen, är alla förnedrande undersökningar man måste ställa upp på.
När en ny läkare kommer in i undersökningsrummet, skakar hand och säger:
"Nu kan du hoppa upp på britsen och ta av dej trosorna så ska jag kolla lite i rumpan på dej!"
JAHA?
"Nu kan du hoppa upp på britsen och ta av dej trosorna så ska jag kolla lite i rumpan på dej!"
JAHA?
Vi har inte ens setts i 10 minuter och du vill redan stoppa in ditt finger i min stjärt?
Och det ska man göra som om det var den mest naturliga saken i världen.
Och det värsta ljudet jag vet är plasthandskeljudet. Det när läkaren liksom sätter upp sin hand i luften, drar på sej plasthandsken så att det smäller till när den är på.
Sen tar dom fram en plastflaska där det står "Glidslem" på.
Och det värsta ljudet jag vet är plasthandskeljudet. Det när läkaren liksom sätter upp sin hand i luften, drar på sej plasthandsken så att det smäller till när den är på.
Sen tar dom fram en plastflaska där det står "Glidslem" på.
Glidslem. Bara ordet glidslem gör ju saken bara värre.
Jag vill inte ha okända fingrar i min rumpa. Men vad ska man göra?
Man kan ju inte vägra liksom.
Man kan ju inte vägra liksom.
Nåt annat man får göra är att ta blodprov varenda jävla månad.
När jag låg inlagd på sjukhuset en gång kom det in en gammal tantsjuksköterska. (Jag får alltid pensionärer!)
När jag låg inlagd på sjukhuset en gång kom det in en gammal tantsjuksköterska. (Jag får alltid pensionärer!)
Med sej har hon lite nålar och rör.
Det som avviker från det normala är att hon står och funderar jättelänge på vad hon ska göra.
Hon tar fram lite plastmuggar och stoppar i sina grejer där i.
Jag blir osäker och väljer att vända mitt huvud så att jag ser på pappa istället för på min arm som snart ska bli stucken.
Plötsligt känner jag hur det blir alldeles varmt och blött och pappas blick ser inte lugn ut.
Jag vänder mej mot min arm och ser Stockholms blodbad i sängen och det forsar blod över hela vänsterarmen.
Det som avviker från det normala är att hon står och funderar jättelänge på vad hon ska göra.
Hon tar fram lite plastmuggar och stoppar i sina grejer där i.
Jag blir osäker och väljer att vända mitt huvud så att jag ser på pappa istället för på min arm som snart ska bli stucken.
Plötsligt känner jag hur det blir alldeles varmt och blött och pappas blick ser inte lugn ut.
Jag vänder mej mot min arm och ser Stockholms blodbad i sängen och det forsar blod över hela vänsterarmen.
Sjuksköterskan: Oj oj vad jag slaskar och plaskar! Hoho!
Slask och plask. Det är mitt blod.
Andra undersökningar jag brukar få göra är rektoskopi och koloskopi.
När man gör rektoskopi stoppar dom in ett lite längre plaströr med en lampa på i rumpan och blåser in massa luft så att dom ska se bättre. Det är sjukt obehagligt.
Koloskopi är värre.
Då går dom in bakvägen med en meter lång slang med kamera på. Och hela den slangen ska in, och upp i tarmen. Jag är oftast sövd när dom gör det, tack och lov. Men när man vaknar känner man sej helt misshandlad inne i magen.
Koloskopi är värre.
Då går dom in bakvägen med en meter lång slang med kamera på. Och hela den slangen ska in, och upp i tarmen. Jag är oftast sövd när dom gör det, tack och lov. Men när man vaknar känner man sej helt misshandlad inne i magen.
Innan man gör koloskopi måste tarmen vara helt tömd.
Då måste man fasta och får inte äta på flera dagar. Bara dricka. Det är hemskt. Och man blir skithungrig.
Inte nog med det måste man laxeras. Då ska man dricka 4 liter vätska på 4 timmar. Det går inte.
För det smakar kräks. Vilket gör att man i princip, kräks.
Jag grät efter ett glas, så då stoppade dom in en sond, en lång plastslang i näsan som går ner i magen, så fick jag spruta in vätskan i magen den vägen. Det är skitobehagligt, men det smakar inget i alla fall.
Jag har lärt mej att man får bo på toaletten en hel dag när man ska laxeras, så jag brukar istället sitta kvar där hela dagen istället för att springa fram och tillbaka.
Då är det bara att ladda upp med tidningar, korsord och bra musik, medan man sprutar in vätskan i slangen och samtidigt får ut den den naturliga vägen. Då känns det lite lättare att sitta där.
Förut åt jag 32 tabletter om dagen. Till slut tröttnar man på att svälja. Nu har dom istället hittat en spruta som jag tar själv i magen varannan vecka. Mirakel!
Världens bästa och sämsta medicin heter Kortison.
Det bästa är att det slutar blöda och att toabesöken blir färre.
Det sämsta är resten.
Det bästa är att det slutar blöda och att toabesöken blir färre.
Det sämsta är resten.
- Man blir jättetjock i ansiktet
- Man får konstiga märken som ser ut som ärr/bristningar på kroppen
- Man slutar växa
- Man får jätteont i kroppen och lederna
- Man får tunnare hud
- Man får dålig sårläkning
Andra mediciner jag tagit gör att jag har tappat hår och jag tål inte att sola.
Låter inte det underbart?
Låter inte det underbart?
Nu tappar jag inte hår längre.
Men det jobbigaste var att veta att jag skulle ha blivit en decimeter längre om jag hade varit frisk.
Och att man blir onaturligt tjock bara i ansiktet. Som en liten hamster.
Det är först för 2 år sen som jag började se "normal" ut i fejan.
Men det jobbigaste var att veta att jag skulle ha blivit en decimeter längre om jag hade varit frisk.
Och att man blir onaturligt tjock bara i ansiktet. Som en liten hamster.
Det är först för 2 år sen som jag började se "normal" ut i fejan.
Jag är inte sjuk hela tiden, även om jag har ont varje dag.
Jag är sjuk i perioder, typ.
Och en sån period har börjat nu igen. Så jag är lite deppig.
Men å andra sidan försöker jag leva så normalt som det går, i den utsträckning jag orkar.
Under min tonår var jag för sjuk för att orka tjuvröka och festa för tidigt och göra roliga saker och byta killar hela tiden. Rätt skönt.
Men jag försöker ta igen det nu. När jag är 22 år. Jag försöker vara en mogen tonåring i efterskott.
Jag är sjuk i perioder, typ.
Och en sån period har börjat nu igen. Så jag är lite deppig.
Men å andra sidan försöker jag leva så normalt som det går, i den utsträckning jag orkar.
Under min tonår var jag för sjuk för att orka tjuvröka och festa för tidigt och göra roliga saker och byta killar hela tiden. Rätt skönt.
Men jag försöker ta igen det nu. När jag är 22 år. Jag försöker vara en mogen tonåring i efterskott.
Det är så lätt att man blir bitter och deprimerad när man en sjukdom som förstör allt för en.
Men jag har valt att vara glad ändå. Man får fan vara glad att man finns och att resten av kroppen fungerar överhuvudtaget. Det finns alltid dom som har det värre. Jag är glad för varje dag jag mår ganska bra.
Jag har en ätstörning också. Men jag har inget namn på den. Det är väl nån sjuk blandning av anorexi och bulimi. Det är sjukt vanligt att man får det när man har en tarmsjukdom tydligen.
Ät-störning. Ett dåligt förhållande till mat.
Förknippar man måltider med smärta så vill man inte äta. Det är klart att man blir hungrig. Men det är värt att låta bli att äta bara för att man ska slippa ha ont.
Förknippar man måltider med smärta så vill man inte äta. Det är klart att man blir hungrig. Men det är värt att låta bli att äta bara för att man ska slippa ha ont.
Sen hamnar man i en ond cirkel. Och när man blir tjock i ansiktet av medicinen, men smal i kroppen för att man inte äter så blir det jätteförvirrande.
Jag har haft jätteproblem med mitt förhållande till min vikt, för jag vet att jag kan kontrollera den när jag inte kan kontrollera sjukdomen. Man känner sej "lyckad" för att man kan hålla sej smal och gå ner i vikt. Man vill visa alla andra att "jag är inte tjock på riktigt. Bara i ansiktet, och det är inte mitt fel!"
Jag har haft jätteproblem med mitt förhållande till min vikt, för jag vet att jag kan kontrollera den när jag inte kan kontrollera sjukdomen. Man känner sej "lyckad" för att man kan hålla sej smal och gå ner i vikt. Man vill visa alla andra att "jag är inte tjock på riktigt. Bara i ansiktet, och det är inte mitt fel!"
När man är sjuk i magen hinner inte tarmarna ta upp all näring och då är det lättare att gå ner i vikt.
Och då blir jag glad. Sjukt är det alltihop.
Och då blir jag glad. Sjukt är det alltihop.
Men nu ska jag försöka fixa denna "period" utan att vara ätstörd, och hoppas att jag klarar det den här gången nu när jag har lite perspektiv och erfarenhet.
Brutna ben och en pushande ryss
Jag tror jag föddes med fysisk otur.
Jag är en sån där ömtålig typ som antagligen skulle dö om jag tog mitt livs första snowboardtur.
På riktigt.
Allt jag gör fysiskt slutar illa.
Jag är visserligen kort, smal och allmänt liten och nätt. Ser det ut som i alla fall. Men skenet bedrar.
Jag är den osmidigaste människan jag vet.
I gymnasiet, till exempel, hade vi bandy på idrotten.
På med skridskorna, ut på isen och jaga bollen.
Idrottsläraren var till saken bandyproffs från Ryssland och hette Maxim.
(Tänk rysksvensk brytning all the way.)
När det var dags för lagindelning slog det mej att det är jävligt bra om man kan bromsa med skridskor på.
Praktiskt i alla fall.
Och jag kan ju faktiskt inte det. Jag har alltid förlitat mej på hockeysargen. Jag kan åka fort som fan så att det ser ut som att jag är världens skridskoproffs. MEN.. jag kan inte stanna. Man måste kunna stanna om man ska vara med i en bandymatch. Inte vänta på att jag ska åka i cirklar tills farten tar slut, eller tills jag studsar in i sargkanten. Det funkar inte så.
Så jag sa som det var till Maxim.
Jag: Eh.. du.. Maxim..
Maxim: Ja Katarina?
Jag: Jag kan inte bromsa med skridskor..
Maxim: Kan du inte bromsa säger du?
Jag: Nä.. så jag vet inte hur bra jag är att ha med i laget..
Maxim: Hm.. mm.. okej. Vi gör såhär. Du får åka på ena planhalvan och bromsträna den här lektionen!
Jag: Åh! Schysst. Då gör jag det nu då!
Sagt och gjort.. jag gled iväg och försökte bromsa. Jag vet ju hur det ska se ut. Man svänger lite snabbt på båda fötterna samtidigt åt höger. Eller vänster. Och det ska flyga ett litet lager snö från isen samtidigt. Det ser tufft ut.
Men jag fick inte till det. Jag gled mest omkring i en och en halv timme och kände mej kass.
Tills Maxim blåste av och sa:
Nu är lektionen slut för idag! Ni kan gå och duscha!
"Yes!" tänkte jag. Det var ju en rätt soft lektion ändå. Så jag skridade iväg mot omklädningsrummet. Men då hör jag den rysksvenska brytningen.
Maxim: Katarina! Hur har det gått?
Jag: Jo fan, det har gått skitbra. Hejdå!
Maxim: Jag vill se när du bromsar, Katarina.
Jag: Hehe.. nä va.. Jag är inte så himla bra.
Maxim: Men du kan bromsa nu. Du har tränat en hel lektion.
Jag: Men jag kommer säkert ramla..
Maxim: Nej Katarina. Jag tar emot dej!
Här ville inte jag vara den som blir ihågkommen som den som vägrade försöka. Jag tycker ju faktiskt om idrott, även om jag suger på det.
Så jag sa "Okej då..", och tog sats.. åkte mitt snabbaste.. hörde Maxim ropa "BROMSA!"
Och ATT jag bromsade. Jag har nog aldrig bromsat så mycket som då.
Jag bromsade så pass att jag lyckligtvis stannade, men olyckligtvis så pass att jag tappade balansen och stod och vevade med armarna för att återfå den. Jag såg i ögonvrån att Maxim var på väg mot mej.
Men han tog inte emot mej.
Där låg jag, mitt på isen.. på rygg och kände hur min svanskota hade mosats. Det gjorde så fruktansvärt ont. Jag kände hur tårarna var på väg, men tänkte:
"Nej. Jag får inte gråta. Jag har bara slagit svanskotan. Det har alla barn gjort. Och jag går ju faktiskt i gymnasiet!"
Så jag grät inte.
Maxim: Hur gick det?
Jag: Skit?
Maxim: Jag ser det. Upp och hoppa.
Jag: AAAAAAAAAAJ
Maxim: Vart har du ont?
Jag: I svanskotan..
Maxim: Det går över.
Sen hjälpte han mej upp och då kände jag att jag hade ÄNNU ondare i min högra hand.
Jag: AAAAAAAAAJ
Maxim: Gör det ont?
Jag: JAAA! I HANDEN!!!
Maxim: Men svanskotan då?
Jag: DEN MED!! MEN HANDEN MEST!
Maxim: Aj. Det var inte bra. Gå och byt om. Kanske att du måste på akuten också..
Sagt och gjort, på akuten hamnade jag. Blev röntgad och sen kom en läkare.
Läkaren: Ja.. då ska vi se.. Katarina. Det ser inte så bra ut detta. Du har brutit handen.
Jag: Vaaa? På riktigt?
Läkaren: På riktigt! Har du varit gipsad förut?
Jag: Nej, VAA? Måste jag ha gips??
Läkaren: Ja, vi brukar gipsa när man har brutit ett ben i kroppen.
Så jag blev gipsad från armbågen upp till fingertopparna.
När jag äntligen kom tillbaka till idrotten gipsfri var det dags för basket.
Jag var så taggad! Äntligen fick jag vara med igen.
Under uppvärmningen får jag en passning och känner hur mitt vänstra lillfinger viker sej under den hårda bollen.
Jag: AAAAAAAAAAAJ
Maxim: Vad är det Katarina?
Jag: MITT JÄVLA FINGER!!!!!!!!
Maxim: Gör det ont?
Jag: MEN JAAAAA!
Maxim: Kom. Vi tejpar.
Jag fick följa med in på Maxims kontor där han tejpade ihop mitt lill-ring-och långfinger med varandra.
Sen skickade han ut mej att spela basket igen.
Efter skoldagens slut drog jag hemåt.
Tejpen började bli ofräsch, så jag tänkte ta bort den. Då ser jag att mitt lillfinger är svart.
Helt mörkt.
Så jag pallrade mej iväg till akuten.
Där blev jag röntgad.
Sen kom en sjuksyster.
Sjuksyster: Ja, Katarina.. Nu har vi kollat lite här.. och det är så att ditt finger är av. Det är brutet.
Jag: ..........
Sjuksyster: Har du varit gipsad förut?
Jag: Ja.. Jag tog av det förra veckan..
Sjuksyster: Näääe? Är det sant?
Jag: Ja. Måste jag ha gips?
Sjuksyster: Ja, det verkar inte bättre.
Sen kom det in en annan sjuksyster, modell äldre. Kanske inhoppande pensionär och såg ut att heta Asta.
Hon skulle tydligen gipsa mej. Hon gipsade hela jävla vänsterarmen och sa:
- Sådär ja. Känns det bra?
Jag: Nej! Det ser ut som att du har gipsat allt utom lillfingret.. och det är ju lillfingret som är av..
Asta: Oj.. jahaaa.. var det DET som var brutet?
Jag: JA!!
Asta: Hm.. oj då.. jäklar.. jadu... hm.. vi kanske kan vrida gipset till rätta. (Vrider av min kroppsdel)
Jag: AAAAAAAAAAAAAAAAAJ!
Asta: Oj oj.. gör det ont?
Jag: JAAAA! Jag har ju brytit lillfingret och du drar i det!!!
Asta: Jäklar.. nej.. detta går inte. Gipset har stelnat. Vi får lägga om. Det var ju typiskt.
Men sen blev jag i alla fall tokgipsad. Ända från lillfingret till överarmen.
Pappa blev arg när jag kom hem och tyckte att "Asta" var ett jävla skåp som hade gipsat mej, så han tog fram brödkniven och sågade av halva gipset. Det kändes på gränsen till makabert.
När vi en annan gång körde styrketräning och kom till bänkpressen låg hela min klass på rygg och pumpade på.
Det såg så sjukt lätt ut.
Sen var det min tur. Jag la mej på rygg och skulle börja lyfta.
Stången rörde sej inte en millimeter.
Maxim: Kom igen nu Katarina.
Jag: Jag försöker!!
Maxim: Nej, nej. Det här går inte. Vänta..
Maxim försvann. När han kom tillbaka hade han med sej nåt som såg ut som en liten, liten pinne.
Maxim: Här!
Jag: Haha. Vad är det där för liten skitpinne?
Maxim: Det är din stång.
Jag: Men.. den väger ju ingenting?
Maxim: Nej, jag vet. Men den är lättare.
Det är skönt när lärare anpassar undervisningen efter den individuelle elevens särskilda behov..
/ K
Jag är en sån där ömtålig typ som antagligen skulle dö om jag tog mitt livs första snowboardtur.
På riktigt.
Allt jag gör fysiskt slutar illa.
Jag är visserligen kort, smal och allmänt liten och nätt. Ser det ut som i alla fall. Men skenet bedrar.
Jag är den osmidigaste människan jag vet.
I gymnasiet, till exempel, hade vi bandy på idrotten.
På med skridskorna, ut på isen och jaga bollen.
Idrottsläraren var till saken bandyproffs från Ryssland och hette Maxim.
(Tänk rysksvensk brytning all the way.)
När det var dags för lagindelning slog det mej att det är jävligt bra om man kan bromsa med skridskor på.
Praktiskt i alla fall.
Och jag kan ju faktiskt inte det. Jag har alltid förlitat mej på hockeysargen. Jag kan åka fort som fan så att det ser ut som att jag är världens skridskoproffs. MEN.. jag kan inte stanna. Man måste kunna stanna om man ska vara med i en bandymatch. Inte vänta på att jag ska åka i cirklar tills farten tar slut, eller tills jag studsar in i sargkanten. Det funkar inte så.
Så jag sa som det var till Maxim.
Jag: Eh.. du.. Maxim..
Maxim: Ja Katarina?
Jag: Jag kan inte bromsa med skridskor..
Maxim: Kan du inte bromsa säger du?
Jag: Nä.. så jag vet inte hur bra jag är att ha med i laget..
Maxim: Hm.. mm.. okej. Vi gör såhär. Du får åka på ena planhalvan och bromsträna den här lektionen!
Jag: Åh! Schysst. Då gör jag det nu då!
Sagt och gjort.. jag gled iväg och försökte bromsa. Jag vet ju hur det ska se ut. Man svänger lite snabbt på båda fötterna samtidigt åt höger. Eller vänster. Och det ska flyga ett litet lager snö från isen samtidigt. Det ser tufft ut.
Men jag fick inte till det. Jag gled mest omkring i en och en halv timme och kände mej kass.
Tills Maxim blåste av och sa:
Nu är lektionen slut för idag! Ni kan gå och duscha!
"Yes!" tänkte jag. Det var ju en rätt soft lektion ändå. Så jag skridade iväg mot omklädningsrummet. Men då hör jag den rysksvenska brytningen.
Maxim: Katarina! Hur har det gått?
Jag: Jo fan, det har gått skitbra. Hejdå!
Maxim: Jag vill se när du bromsar, Katarina.
Jag: Hehe.. nä va.. Jag är inte så himla bra.
Maxim: Men du kan bromsa nu. Du har tränat en hel lektion.
Jag: Men jag kommer säkert ramla..
Maxim: Nej Katarina. Jag tar emot dej!
Här ville inte jag vara den som blir ihågkommen som den som vägrade försöka. Jag tycker ju faktiskt om idrott, även om jag suger på det.
Så jag sa "Okej då..", och tog sats.. åkte mitt snabbaste.. hörde Maxim ropa "BROMSA!"
Och ATT jag bromsade. Jag har nog aldrig bromsat så mycket som då.
Jag bromsade så pass att jag lyckligtvis stannade, men olyckligtvis så pass att jag tappade balansen och stod och vevade med armarna för att återfå den. Jag såg i ögonvrån att Maxim var på väg mot mej.
Men han tog inte emot mej.
Där låg jag, mitt på isen.. på rygg och kände hur min svanskota hade mosats. Det gjorde så fruktansvärt ont. Jag kände hur tårarna var på väg, men tänkte:
"Nej. Jag får inte gråta. Jag har bara slagit svanskotan. Det har alla barn gjort. Och jag går ju faktiskt i gymnasiet!"
Så jag grät inte.
Maxim: Hur gick det?
Jag: Skit?
Maxim: Jag ser det. Upp och hoppa.
Jag: AAAAAAAAAAJ
Maxim: Vart har du ont?
Jag: I svanskotan..
Maxim: Det går över.
Sen hjälpte han mej upp och då kände jag att jag hade ÄNNU ondare i min högra hand.
Jag: AAAAAAAAAJ
Maxim: Gör det ont?
Jag: JAAA! I HANDEN!!!
Maxim: Men svanskotan då?
Jag: DEN MED!! MEN HANDEN MEST!
Maxim: Aj. Det var inte bra. Gå och byt om. Kanske att du måste på akuten också..
Sagt och gjort, på akuten hamnade jag. Blev röntgad och sen kom en läkare.
Läkaren: Ja.. då ska vi se.. Katarina. Det ser inte så bra ut detta. Du har brutit handen.
Jag: Vaaa? På riktigt?
Läkaren: På riktigt! Har du varit gipsad förut?
Jag: Nej, VAA? Måste jag ha gips??
Läkaren: Ja, vi brukar gipsa när man har brutit ett ben i kroppen.
Så jag blev gipsad från armbågen upp till fingertopparna.
När jag äntligen kom tillbaka till idrotten gipsfri var det dags för basket.
Jag var så taggad! Äntligen fick jag vara med igen.
Under uppvärmningen får jag en passning och känner hur mitt vänstra lillfinger viker sej under den hårda bollen.
Jag: AAAAAAAAAAAJ
Maxim: Vad är det Katarina?
Jag: MITT JÄVLA FINGER!!!!!!!!
Maxim: Gör det ont?
Jag: MEN JAAAAA!
Maxim: Kom. Vi tejpar.
Jag fick följa med in på Maxims kontor där han tejpade ihop mitt lill-ring-och långfinger med varandra.
Sen skickade han ut mej att spela basket igen.
Efter skoldagens slut drog jag hemåt.
Tejpen började bli ofräsch, så jag tänkte ta bort den. Då ser jag att mitt lillfinger är svart.
Helt mörkt.
Så jag pallrade mej iväg till akuten.
Där blev jag röntgad.
Sen kom en sjuksyster.
Sjuksyster: Ja, Katarina.. Nu har vi kollat lite här.. och det är så att ditt finger är av. Det är brutet.
Jag: ..........
Sjuksyster: Har du varit gipsad förut?
Jag: Ja.. Jag tog av det förra veckan..
Sjuksyster: Näääe? Är det sant?
Jag: Ja. Måste jag ha gips?
Sjuksyster: Ja, det verkar inte bättre.
Sen kom det in en annan sjuksyster, modell äldre. Kanske inhoppande pensionär och såg ut att heta Asta.
Hon skulle tydligen gipsa mej. Hon gipsade hela jävla vänsterarmen och sa:
- Sådär ja. Känns det bra?
Jag: Nej! Det ser ut som att du har gipsat allt utom lillfingret.. och det är ju lillfingret som är av..
Asta: Oj.. jahaaa.. var det DET som var brutet?
Jag: JA!!
Asta: Hm.. oj då.. jäklar.. jadu... hm.. vi kanske kan vrida gipset till rätta. (Vrider av min kroppsdel)
Jag: AAAAAAAAAAAAAAAAAJ!
Asta: Oj oj.. gör det ont?
Jag: JAAAA! Jag har ju brytit lillfingret och du drar i det!!!
Asta: Jäklar.. nej.. detta går inte. Gipset har stelnat. Vi får lägga om. Det var ju typiskt.
Men sen blev jag i alla fall tokgipsad. Ända från lillfingret till överarmen.
Pappa blev arg när jag kom hem och tyckte att "Asta" var ett jävla skåp som hade gipsat mej, så han tog fram brödkniven och sågade av halva gipset. Det kändes på gränsen till makabert.
När vi en annan gång körde styrketräning och kom till bänkpressen låg hela min klass på rygg och pumpade på.
Det såg så sjukt lätt ut.
Sen var det min tur. Jag la mej på rygg och skulle börja lyfta.
Stången rörde sej inte en millimeter.
Maxim: Kom igen nu Katarina.
Jag: Jag försöker!!
Maxim: Nej, nej. Det här går inte. Vänta..
Maxim försvann. När han kom tillbaka hade han med sej nåt som såg ut som en liten, liten pinne.
Maxim: Här!
Jag: Haha. Vad är det där för liten skitpinne?
Maxim: Det är din stång.
Jag: Men.. den väger ju ingenting?
Maxim: Nej, jag vet. Men den är lättare.
Det är skönt när lärare anpassar undervisningen efter den individuelle elevens särskilda behov..
/ K
