katzo

Har ni någonsin gjort en så kallad "walk of shame"?

Där man har varit ute och slarvat på natten och sen ska ta sej därifrån nästa morgon.
Jag har gjort det.

I slutet på förra sommaren, till exempel. Då följde jag med en kär vän på hotellrummet efter att vi var ute och kollade festutbudet i en ny stad. Saken var den att vi hade varsitt rum, men det är ju alltid roligare att sova två liksom.
Det kändes som en jättebra idé. Men när man vaknar efter en galen festkväll så ser man inte alltid lika snygg ut som man kände sej när man gick och la sej.
Jag vaknade, kollade mej i spegeln och såg skräcken i mina egna ögon.
Gårdagens kajal, mascara och ögonskugga hade flytit ut  i en enda röra och gått från snygg party-makeup till svart sunkpunk. Pandastyle.
Jag såg slagen ut. På riktigt. Det såg ut som att nån hade smällt till mej på båda ögonen.
Och hårborsten hade jag självklart kvar på mitt eget rum. Och håret hade varit superstylat kvällen innan med spray och alla möjliga produkter. Det ser inte bra ut en söndagmorgon. Då stod det åt alla håll. Självklart ruffsigare än någonsin och totalt omedgörligt. Och min kind hade fått ett stort rött kuddstreck efter att jag uppenbarligen hade sovit väldigt konstigt.

Det jobbiga var att det enda jag hade tillgängligt i klädväg dagen efter var gårdagens partyoutfit. Den vill man inte ha på sej tidigt på morgonen. Då vill man ha sköna slappkläder.
Inte klä på sej gårdagens lilla svarta, modell supertight plus högklackat.
Men vad gör man?
Jag tog mina klackar i ena handen, partyväskan i den andra och smög försiktigt ut genom hotellkorridoren i mitt galna hår och min lilla klänning och bad till eventuell högre makt att jag skulle slippa möta någon på vägen. Jag skuttade in i hissen och tryckte på knapp 3 och hoppades att det var rätt. Jag hade ju knappt varit inne hos mej själv. Hittills hade jag lyckats undvika levande varelser.
Men.. såklart så står det en jäkla städerska precis i korridorkorsningen till mitt rum.
Och såklart så har jag glömt bort om jag bor till höger eller vänster. Jag chansar på höger och är då tvungen att passera den lilla städerskan, medan jag ursäktande mumlar:
"Jaaa.. då ska vi se.. vart var det jag bodde..?"
Och ser då på rumsnyckeln att jag borde gått åt vänster. Så jag backar och trippar vidare i mina strumpbyxor som har gått sönder och skyndar mej att stoppa in nyckeln i låset.
Komiskt nog har jag gått till fel dörr och försöker kämpa med att få upp den. Det går inte.
Och städerskan synar mej hela tiden och ger mej en blick som säger att hon inte tror en sekund på att jag bor på det här hotellet.
Jag ler fejkat och springer sen in till mitt rätta rum och tvärstänger dörren.
Jag klarade det. Nästan..


En annan gång jag gjorde nåt liknande var när jag träffade en av mina föredetta pojkvänner för första gången.
Av okänd anledning försvann alla jag kände på natten, och kvar var han. Och jag.
Så han tog väl liksom hand om mej genom att ta med mej hem.
Han hade ingen lampa i sitt sovrum, så jag såg ingenting. Det var december dessutom, så det var verkligen skitmörkt.
Dagen efter vaknade jag upp jättetrött och förvirrad och hade inte en aning om vart jag var. Det var ju kolsvart när jag gick och la mej, så jag visste inte hur det såg ut därinne. Sen vände jag mej om och såg honom bredvid mej. Då fattade jag.
Sen vaknade han och sa "Hej! Vill du ha frukost?"
Och det ville jag. Men så säger han "Jag ska bara gå ner och kolla läget"
Jaha, tänkte jag bara.

Han går ner för trappan och så hör jag plötsligt en kvinnlig röst som säger:
"God morgon!"
Killen: God morgon!
Kvinnan: Har du någon med dej?
Killen: Ja!
Kvinnan: Vad spännande! Jag såg ett par små skor i hallen.

HJÄLP!!! Hans mamma är hemma!!! Vad ska jag göra? Hur ser jag ut? Jag kan ju inte gå ner och hälsa. Hur skulle det se ut?
Ska jag hoppa ut genom fönstret och springa? Nej. Jag är ju på övervåningen. Mina skor är där nere. Och det är snö ute. Och jag vet inte vart i Sverige jag befinner mej. Vart ligger närmsta busshållplats? Går det ens buss här på söndagen?

Jag skyndar mej upp ur sängen och tackar mej själv för att jag för en gång skull har klätt mej anständigt kvällen innan i jeans och en tröja.
Men jag borde ta en check i badrumsspegeln innan jag går ner. Men va? Nej! Dom har inget badrum på övervåningen? Skit! Jag kollar mej snabbt i killens sovrumsspegel och sminket ser, fortfarande bra ut. Lättnad.

Jag samlar mod och går försiktigt ner för trappen. Då slås badrumsdörren upp och ut kommer en man i kalsonger och t-shirt som jag gissar är killens far.
Han säger: "Oj? Hej?!"
Jag får nån jävla artighetsreflex och sträcker fram handen och säger
"God morgon! Kattis!"
"Jaha. Hej!", säger pappan och hälsar tillbaka.

En förälder klar, one more to go.

I köket står kvinnan. Killens mamma. I morgonrock och söt frisyr.
"Hej hej!", säger hon glatt.
Jag hejar, sträcker fram min artiga hand och presenterar mej igen.

Hon frågar hur jag känner hennes son.
Jag funderar. Det gör jag ju faktiskt inte? Jag träffade honom igår. Kan man säga det till hans mamma?
Jag svarar: "Jaa-a.. jag.. jag är väl hans kompis. Eller vad man ska säga.."

Sen blir jag fint förhörd om vad jag har för jobb, vad mina föräldrar heter, vad jag vill bli när jag blir stor och vad jag har för intressen. Det går ju bra det här.

Då mitt största intresse är musik kommer det ju fram. Jag talar om vilka instrument jag spelar och råkar även nämna munspel, som är ett av mina huvudinstrument.
Mamman säger då: "Åh, men det är väl praktiskt!? Så litet och behändigt att ta med överallt."
Jag svarar: "Ja, det är skitbra! Jag har alltid med mej munspelet i väskan!"
Det skulle jag inte ha sagt.
Jag sitter nämligen med min väska i knät och ser hur mammans blick drar iväg mot min väska.
"Ååååh, KAN du inte spela en låt? Jag älskar musik!!"

Nej!! Vad händer nu? Kan jag säga nej? Jag vill säga nej. Jag måste säga nej. Men jag kan inte. Jag har ju faktiskt fått låna hennes son i natt.
Jag hör mej själv säga: "Okej då."

Vad ska jag ta för låt? Jag tar en glad vals. Det brukar vuxna gilla. Mamman ser överlycklig ut och håller takten. Pappan ser neutral ut. Fast glad, i hemlighet. Killen tittar förvånat in med huvudet i köket och ser ut att undra vad jag håller på med.
När jag valsat klart får jag applåder i köket.

Mamman frågar om jag kan spela piano?
Jag vill inte ljuga, så jag säger som det är. Jag kan spela piano.
Mamman utbrister: "Meeeen vad kul! Vi har ju ett piano!!!"
Så.. jag hamnar alltså även vid pianot och spelar en liten låt.
Mamman applåderar igen och undrar om inte jag och hennes son kan bli kära i varandra.
Vi svarar inte på det.
Efteråt får jag gröt och en macka.
Sen skjutsar mamman in mej och sonen till stan så att jag kan åka buss hem.
Hon vill att jag ska komma tillbaka.

Dagen efter kommer jag tillbaka.
Mamman blir jätteglad och säger: "Nämen!!? Är du redan tillbaka? Vad roligt!!!"
Sen blev jag och hennes son kära i varandra.

Det gäller att göra det bästa av sina walk of shames.
Det kan sluta riktigt bra.