katzo

Förra veckan var jag på releasefest till sent på natten.
Och när vi kom hem var jag och min kompis Joel jättehungriga. Eller Joel var hungrig.
Jag skulle bara följa med till macken.
När jag stod där vid luckan jobbade en jättesöt man i turban där inne.

Turbanmannen: Hej hej hej! Är du hungrig?
Jag: Nej.. eller.. jo.. jag är nog fan lite hungrig nu när du säger det!
Turbanmannen: Vad är du hungrig på? Smörgås? Godis? Korv?
Jag: Åh, korv hade varit skitgott!
Turbanmannen: Vad vill du ha för korv?
Jag: Vad har du för korv?
Turbanmannen: Jag har alla korvar som finns i hela världen!
Jag: Oj, shit. Men har du en sån där kokt korv då bara? För en sån vill jag ha i så fall.
Turbanmannen: En Cabanoss eller en Chorizo kan du få.
Jag: Men jag gillar inte dom.
Turbanmannen: Varför?
Jag: Jag tycker inte om stora korvar, dom är alldeles för stora.
Turbanmannen: Men du är jätteliten. Du ska ha stor korv.
Jag: Haha. Men jag vill ha en kokt korv. En vanlig liten, smal.
Turbanmannen: Okej. Du får en smal. Något annat du vill satsa på?
Jag: Nej, tack. Jag tror jag har satsat klart.

Sen skulle Joel agera jobbig kund och beställa två grillade korvar med ketchup, senap och gurka. Men det fick inte ligga ovanpå korvarna. Och brödet ville han ha bredvid. Och alltihop skulle ligga på en liten papptallrik.

Jag: Varför kan du inte bara beställa två vanliga grillade korvar med allt på?
Joel: Jag vill kunna doppa korven i ketchupen. Som en dipp.

Och nu ikväll pratade jag med David.

(Vi diskuterade vegetarisk mat..)

Det är så lätt att associera till nåt helt annat..

Ikväll har jag haft manligt besök x2.
Min före detta pojkvän (numer superfina vän) Johan och vår bästa vän Christian kom hem till mej.
Det var galet bra. Vi har så sjukt roligt när vi är tillsammans.
Jag lovade att bjuda på korv med bröd. Men den här korvfamiljen jag tillhör hade tydligen käkat upp all korv, så dom fick ha med sej egen.
Korv.
Sen vräkte vi i oss jordgubbar! och Chrisitan grädde. Det var dumt.

Vi hann även med att gå på loppis, spela badminton, fotboll och nästan cykla. Vi kom så långt att vi fick ut cyklarna från garaget och började pumpa tills vi märkte att pumpen var trasig.
Så då drog vi och badade istället.
Saken är den att det har regnat och varit skitkallt ute, men det hindrade inte oss.
Vi sprang i på 3.
Svinkallt, men inte dödskallt.
Sen sprang vi på vägen fram och tillbaka tills badbrallorna åkte av.
Det kom bara några bilar.

Christian hade alldeles för stora badbyxor, så vi såg mer än vad vi kanske ville. Men det gjorde inget. Det är ju ändå Christian.

Sen drog vi hem till chipsen och hade jam session och spelade gitarr, piano och sjöng i stämmor.
Och när vi blev för trötta så började vi brottas i soffan. Jag vann över Johan, för jag var överst.
Jag gav upp när jag skulle brottas med Christian, för han är laktosintolerant. Där av skulle han gett fan i grädden.






Tack för idag pojkar.
Vad glad jag är att ni finns på hemmaplan.

För ett par år sen följde jag med ett gäng nya vänner för att gå ut på krogen efter en trevlig hemmafest.
Krogen var dock inte som jag hade tänkt mej.
Krogen var denna kväll, en dansbandsklubb.

Dom som känner mej vet att dansband inte är min favoritgenre inom musik, även om det kan vara lite klämkäckt charmigt ibland. Saken var den att jag inte alls var på klämkäckt humör den här kvällen.

När jag står där, mitt bland alla människor som dansar foxtrot och bugg omvartannat till en sliskig dansbandssångare som tror att han har sug i blicken och drar handen genom håret medan han varvar sången med att suga lite på sitt saxofonmunstycke, ser jag plötsligt en liten man i 45 års åldern klädd i jeansskojrta hårt instoppad i ett par ljusa jeans som slutar över naveln, brunt skärp, tjocka, pilotformade glasögon som han lånat på träslöjden och en frisyr som var modern för 25 år sen, om ens då.
Han såg ut att ha transporterats direkt från 1985.
Jag skrattade åt honom lite för mej själv och tyckte samtidigt lite synd om honom där han stod i sin ensamhet bland alla dansande par.

Jag blickar vidare över alla stuffande människor när jag plötsligt känner en hand på min axel.
Jag tittar upp och ser till min förskräckelse att det är 80-tals mannen i jeansmundering som står där, mitt framför mej.

Mannen: (med jätteljus, osäker röst) "He.. hej! Vill du dansa?"

Det ville jag ju så klart inte, men precis när jag tänker tacka nej hör jag mej själv säga:
"Nn... okej!"

Helt plötsligt står jag där, mitt på ett dansgolv, till dansbandsmusik, och dansar styrdans tillsammans med en man som ser ut som töntarnas tönt som inte fått till något på evigheter. Eller alls. Någonsin.

Hur blev det såhär? Jag skulle ju bara ut och ta en öl? Var det ett straff för att jag skrattade åt honom?

När evighetsdansen var över skyndade jag att tacka för mej, var på jeansmannen säger med ett leende:
"Det kommer en dans till! Danserna är alltid två!"

Jag ler stelt och FORTSÄTTER alltså att dansa med den stackars människan.

När dansen var slut för andra gången tackade jag så mycket, IGEN, sa att jag hade ont i mitt högra knä, och fejk-haltade snabbt iväg.

Sedan stod jag där och tänkte: "Hoppas, HOPPAS att ingen bjuder upp mej."
Känner man så, ska man nog inte vara på dans.

Han hade tydligen tagit en sväng om tillsammans med min vän Isabelle lite senare. Han avslutade deras dans genom att ta upp en liten papperslapp ur fickan, med sitt namn och telefonnummer, samtidigt som han tackade för en härlig dans och hoppades att hon kunde höra av sej någon gång.
En färdigskriven lapp! Som ett litet visitkort. Fast som på ett litet avrivet hörn av ett kuvert.

Finito.

Alltså, hur pinsamt kan det bli? Stackars, stackars man!

Jag undrar varför inte jag fick en lapp av honom?
Fast å andra sidan gör det inget. Alls.

Hej igen, typ en vecka senare!
Lite dålig stil av mej kan jag tycka. Helst av allt skulle jag vilja skylla ifrån mej genom att säga:
"Asså, förlåt för dålig uppdatering, men jag har gjort så mycket roligare saker än att blogga. Jag har faktiskt haft ett liv."
Det har jag inte.

Såhär ligger det till. I ungefär en veckas tid har jag städat. Det syns inte, men det är sant.
Just nu bor jag för tillfället hemma hos mina föräldrar. Där jag i princip alltid har bott. I ungefär 20 års tid.
Här bor jag med min pappa 65 år, mamma 61 år och min storebror på 24 år. Samt djur i diverse åldrar.
Min familj är av typ samlare. Här slängs ingenting. Inte på 20 år. Det syns. Min nästkusin sa för ett par veckor sen:
- Det syns att ni har bott där väldigt länge. Det är mycket saker. Men hemtrevligt.

Och det är rätt skönt. Man vet ungefär vart man har sina grejer efter 20 år. Även om det tar några dar att hitta exakt det man letar efter.

Men.

För några veckor sen gjorde mina föräldrar en genomresa i Sverige och hälsade på vänner och bekanta.
Det skulle dom inte ha gjort.
När dom kom hem igen var dom helt frälsta av hur fina hem kan se ut.
Pappa och mamma bestämde sej för att allt ska ut! Här ska göras om. Alla ska byta rum. 100 kilos-hyllorna som vi släpade upp för trapporna och monterade ihop i en evighet för 10 år sen ska nu monteras ner, bäras ner för samma trappor och ut ur huset! Nu ska vi bo i ett fint hem.

Och jag som tidigare har vilat mej igeom mitt 22 åriga liv får ingen rast och ingen ro.
När jag ska ta en paus bestämmer mamma att jag ska baka bullar.
Varför då? Jag har väl aldrig bakat bullar förut?
Och när bullarna är på jäsning och jag försöker smita från köket bestämmer mamma att jag ska sy.
SY!!! Jag ska sy. Laga trasiga kläder med nål och tråd. Jag syr inte?

Pappa satte mej till och med på en åkgräsklippare häromdan. Det var inte jättesvårt. När man skulle köra sakta vred man på gasknappen till bilden med sköldpaddan på. När man ville köra jättefort vred man gasknappen till bilden med kaninen på.
Och sen ville han att jag skulle hjälpa honom att montera en ny cirkulationspump ute i pannrummet.

Ja. Ni hör själva. Jag är ju helt utmattad.

Man hittar roliga saker när man städar förresten.
Jag hittade min Jasmine-leksak (Aladdins brud) i 10 kilos-hyllan. Men hon hade tappat huvet. Det kändes lite sorgligt, även om hon är i plast..

Det märks att man inte har rensat på väldigt, väldigt länge, om ens alls, när man hittar leksaker för bebisar att tugga på när dom första tänderna är på väg. Det är plastnycklar, plastringar, plastskallror och plasttelefoner. Allt sånt som jag har dregglat ner som liten. Vad ska jag göra med dom?
Ska jag spara dom till mina eventuellt kommande barn? Och sen säga:
- Ja du lilla Pelle. Den där plastskeden har mamma också haft i munnen som liten plutt. Är det inte för härligt?
Nej. Vet du vad. Och får jag en son ska han nog inte heta Pelle heller, men det hör inte hit.

Sist jag "storstädade", för kanske 2 år sen, hittade jag min gamla gosedjursapa, Nisse i en svart sopsäck.
Jag belv överlycklig, för jag har för mej att vi hade slängt honom efter att jag råkade kräkas ner honom i bilen när jag var fem. Men han är alltså kvar. Vid liv, höll jag på att säga.
Han luktar inget i alla fall, om nån undrar. Mamma diskade honom med YES!

Imorn fortsätter städningen. Ska bli spännande att se om jag hittar något mer nerspytt, nåt jag tuggat på eller nån utan hals.

Jag har ett ät-problem. Det känns fel att kalla det för ätstörning, men det är något stört jag äter.

Så fort jag ser nån smula eller klick av något på bordet så tror jag automatiskt att det är något ätbart.
Nyss låg det en liten, liten klick av något på handfatet i badrummet (bara där fattar en normal människa att man inte ska stoppa det i munnen), så jag drog upp det med pekfingret och stoppade det i munnen.
Samtidigt som jag smakade av det insåg jag att jag alldeles nyss stod och smörjde in mej med brun-utan-sol, så det var alltså en liten droppe fake-bränna jag precis käkade upp.
Det smakade jätteäckligt. Det smakade nästan lite farligt.

Jag har även smakat handcreme, strumpludd, kartong, gruskorn, sudd, häftmassa och nån form av liten träflisa.
Jag har även smakat enkrona, men det tog jag inte fel på.
Jag visste att jag stoppade ett mynt i munnen. Men det var bara för att jag inte visste hur det smakade.
Det smakar blod. Det har ju alla smakat. Järn.

Det är ju fullkomligt livsfarligt!
Jag vet faktiskt inte varför jag äter allt, men det kan ju vara nåt gott liksom..

På vissa leksaker står det åldersmärkningar i stil med
"Ej lämplig för barn under 3 år".
Jag tror det är dags att jag får en egen varningsskylt innan det är försent.

Igår spontanbestämde jag och min kompis Britta att vi skulle dra till stan för att kolla in utelivet i våran gamla hemstad. Det har tydligen förnyats, förändrats och förbättras.

Det är rätt roligt när man går ut hemma. Flera gånger har jag varit med om att folk ser mej, ser jätteglada ut och springer fram och skriker:
- Heeeeeej Kattis!!!! samtidigt som dom ger mej en kram.
Det läskiga är att jag ibland inte kan placera VEM det är som jag precis står och kramas med.
Det är inga divalater, utan bara ren förvirring i och med att jag inte har bott hemma på väldigt, väldigt länge. Folk förändras utseendemässigt osv.
Så det är bara att krama tillbaka och skrika:
- Men heeeeeej! samtidigt som hjärnan snabbt som fan försöker minnas denna människa.
Var har vi setts förut? Eller HAR vi verkligen setts?
Det brukar oftast klicka till nån gång där under kramen, men en gång har jag varit med om att det INTE gör det.
Den känslan är hemsk. När denna "vän" till mej börjar fråga hur jag mår, vad jag gör nuförtiden, osv.
Vad ska jag svara? Ska jag fråga hur det är själv? Glömmer jag fråga nåt som jag borde fråga som "vän"?
Efteråt känns det så jobbigt, just att inte veta vem den här "vännen" är som man precis har kramats med.


Jag och min kompis Christian hade bestämt att mötas ute, så jag ringde honom och frågade:
- Hej, vart är ni nånstans?
Det är väldigt mycket ljud i bakgrunden, men jag tycker att Christian svarar:
- Vi är på August.

Det lät inte alls som ett Christian-ställe, men som sagt, folk förändras.
På August spelade vårat bästa lokala band, Engmans Kapell, och jag och Britta stod och sjöng med i texterna och kollade på vuxet folk som inte såg ut att ha varit ute på krogen sen 1998, och som tagit på sej den tidens partyklädsel samt tog igen allt som dom missat sen dess.
Efter en rundvandring på ställets lokaler märker vi att det inte är många människor under 35 där inne. Förutom vi då. Och Christian är som försvunnen.

Så vi går ut och kollar läget, Hudiksvalls krogar ligger ju ändå i princip på en och samma gata.

Jag ringer Christian:
- Men vart fan är du då? Jag hittar dej ingenstans!
- På Hogges! svarar Christian.
- Hogges??? Du sa ju att du var på August?!!
- August? Är du tokig?
Christian hade inte förändrats.

Så vi skuttade iväg till Hogges.
Entrévärdarna gav oss stämplar, var väldigt trevliga och frågade vart vi hade varit innan och undrade om vi hade haft roligt. Då svarar Britta:
- Vi hade säkert haft roligt om vi var i eran ålder!
Då tänkte jag "Men vad säger hon?", så jag kände att jag måste sticka in ett:
- Eh.. eh.. fast jag hade JÄTTEKUL..
Där ljög jag.

Väl där inne hittade vi äntligen Christian. Vi gick runt och tittade på folk och sånt man gör ute.
Sen satte vi oss vid ett bord.

Från ingenstans står det sen plötsligt en man, mittemot vårt bord, som stirrar rakt på Christian.
Då viskar jag:
- Christian. Det ser ut som att den där mannen vill skratta åt dej. Eller slå dej. Jag vet inte säkert.

Sen kommer mannen fram, böjer sej rakt fram över bordet, näsa mot näsa med Christian och säger med svensk-amerikansk brytning:
- Du ser cool ut. Riktigt tuff. Du ser inte ödmjuk och snäll ut. Men jag vet att du är det. Innerst inne.
Christian, som faktiskt ser ut precis så, bara tittar på amerikanen och ler lite.
Sen tittar amerikanen på Britta som sitter knäpptyst, och säger:
- Och du är väldigt ödmjuk. Jag ser det.
Sen vänder han sej mot mej och säger:
- Och du.. Du är unik. Det finns bara en som är som du.

Sen slår han sej ner och vill att vi ska gissa personliga fakta om honom. Vi hade fel på allt, men dom rätta svaren var i alla fall att han var 40 år, han hade haft 36 förhållanden, han hade 8 barn och han visste vad kvinnor vill ha.
Barn då, antar jag.

Han "visste" även att Britta och Christian bara var vänner (vilket stämde då detta var första gången dom sågs), han "visste" att jag och Christian egentligen vill ha varandra(?), men att vi aldrig kommer att göra något, då Christian tydligen följer nån slags "kod".
Sen, som sista tips på vägen, sa han att Britta ska dricka mycket rödvin. För då kommer hon få 2 söner och 1 dotter. Och Christians ledord är "massage". Då kommer han att få kvinnor.

Jag sa till den mystiske amerikanen att det kändes som att han kom från ingenstans, sa det som "stämde" om oss, lite som om han var sänd från ovan för att lämna lite viktiga budskap, för att sen försvinna. Poff bara.
Då utbrast han:
- Det säger ALLA tjejer!!

Och innan han försvann poff, så satt han lite väl länge vid vårat bord och fortsatte att berätta om oss. Enda fram till efter stängningsdags.
Sen försvann han.
Poff..

Tre gånger har jag gått till köket den senaste timmen för att öppna kylskåpet.
Varför gör man så? Vad tror man liksom? Att det ska ha kommit dit nåt nytt och skitgott av sej själv?
Man står liksom och inspekterar hylla för hylla, ställer sej lite lätt på tå för att kika högst upp, längst in. Det kanske finns nån liten bortglömd chokladbit där inne?
Men nej!
Sen är man så pantad att man GÅR TILLBAKA och GÖR OM DET!
Det har ju för fan inte kommit dit nåt nytt, så sluta öppna kylskåpsdörren!!!

Det är väl lika bra kanske, så man slipper trycka i sej massa skit när man egentligen borde ta en av dom där fina frukterna som ligger i skålen på bordet. Men det är inte lika kul. Då får det vara. Jag är alltså inte hungrig på riktigt.

Min brorsa skrattar alltid åt mej när jag äter godis. Först sitter jag där med min påse och hetsäter choklad tills jag nästan mår illa och säger:
- Nej, usch. Nu ska jag fan inte ha mer!

Och så skjuter jag liksom ifrån mej påsen en bit från mej själv, så att jag nästan inte kan nå den.
Sen efter en stund verkar jag ha glömt bort att jag har sagt att jag har käkat klart, så jag sträcker mej så långt jag kan tills jag nuddar påsen med fingrarna och krafsar på den febrilt tills jag har lyckats peta den nån centimeter närmare mej. Och så fortsätter jag sådär. Skjuter iväg godiset från mej själv. Längre och längre bort.
Jag vet ju om att jag kommer att ta mer, så vem försöker jag lura?
Det blir ju bara jobbigare för mej själv att hålla på att sträcka mej efter den hela tiden.
Ibland är människan dum. Eller ja.. Jag i alla fall.


Nu ropar min bror att det är dags för varm korv med bröd.
Man kan säga att det är den här familjens nationalrätt.
Vi har alltid obligatorisk korvstund här hemma. Den infaller som oftast när vi kollar på film tillsammans.
Då tar vi en paus, går ut i köket, kokar korv och värmer bröd och dricker mjölk.
Den obligatoriska korvstunden kan även inträffa nattetid.
Då vaknar man av att pappa går ner och håller på med nåt i köket. Sen hör man att han ropar:
- Är det nån som ska ha korv? Och hur många korvar vill ni ha?
Sen går resten av familjen ner till pappa och äter korv.
Det är en dålig vana, men ack så mysig.

För ett par år sen när jag var i Stockholm satt jag och fikade med en gammal kompis som jag inte hade träffat på jättelänge. När vi drog från cafét sa hon:

- Jo, Kattis. Jag måste springa in en snabbis på Afrodites Apotek innan jag drar hem, hänger du med dit?
- Ja det kan jag väl göra?!

Jag minns att jag tänkte:
"Afrodites Apotek? Vad kan det vara? Nåt privatiserat apotek inriktat på naturläkemedel kanske?"

När vi kom till Medborgarplatsen gick vi in på en liten gata och sen in genom en liten jäkla dörr som ledde in till Afrodites Apotek. Det visade sej vara något helt annat än en naturläkemedelsaffär.
Afrodites Apotek var en sexleksaksbutik. Se där ja.

Det var en helt ny värld som öppnade sej. Jag är inte säker på att jag trivdes i den nya världen.
Jag var mest rädd.

Jag blev extra rädd när jag såg att butiken ägdes av porrmormor själv i lackstövlar, långkjol och vitt stort hår.

Men jag fascinerades även av att titta på alla människor som var där inne.
Tre medelålders kvinnor stod och jämförde dildos, vilken som var deras personliga favorit, samt delade med sej av varandras personliga tips.
Ett äldre par gick omkring och förklarade att dom var ute efter en.. "present".

Det sjukaste var när det plötsligt klev in en byggarbetare i snickarbyxor som slängde upp en stor, rosa latexpenis på disken som han ville reklamera. Den hade tydligen inte fungerat som den skulle i lördags, och han var noga med att poängtera att kvällen hade blivit till en stor besvikelse för honom och hans fru!

Jag stod i ett hörn, rädd och med stora ögon och tittade när porrmormor daskade latexkönet hårt mot sin hand ett flertal gånger innan den plötsligt gick igång på full turbo och snurrade och surrade i en väldig fart, samtidigt som porrmormor utbrast:
- JAAA! Den FUNGERAR!!!

Sen stängde hon av den och gav tillbaka den till byggarbetaren i en påse och önskade honom lycka till, samt slängde i ett par extra AA-batterier som han fick på köpet som tröst för lördagens lilla missöde.

Efter den lilla stunden, som kändes som en väldigt lång stund, gick vi ut därifrån.
Jag var faschinerad. Skrämd. Tom. Chockad. Och ganska lättad över att komma ut från detta speciella "apotek".

Nyss när jag kom hem efter att ha varit på ett viktigt möte och var på väg upp för trappen så kändes det konstigt innanför mina byxor.
Jag var tvungen att knäppa upp gylfen och dra ner jeansen. Och mycket riktigt.
Innanför mitt högra byxben låg gårdagens ena smutsiga strumpa. Ihopknölad.
Vad gjorde den där liksom?
Känns faktiskt lite jobbigt att jag har gått runt bland folk med en knölig strumpa vid knävecket..
Jag får ju anta att ingen har märkt det.
När sånt här händer och man inte märker det själv, vill man då att nån ska säga till?
Jag vet faktiskt inte. Det blir ju också lite pinsamt.

"Hej, ursäkta! Jag tror att du har nåt innanför dina jeans?"
"Oj då. Nämen! Titta! Här låg ju min skitiga strumpa! Fan vad bra att du sa till! Tack."

Nä va..

Hur gör man i såna situationer där man märker att personen som går omkring med sås i mungipan, snor i näsan, toalettpapper under skon, en kvinnlig röd fläck på byxorna eller dålig andedräkt inte själv märker det? Säger man till? Och hur?

Jag hade en bekant en gång som ALLTID hade dålig andedräkt, och jag tyckte verkligen att det var skitjobbigt.
Förut var jag väldigt snål med att bjuda runt från mitt tuggummipaket, men här hade jag verkligen inget val.
Så jag sträckte fram min lilla Extra-påse och sa:
- Här, vill du ha? (samtidigt som jag tog ett själv så att det såg ut som att jag bara var artig.)
Då ler hon och säger:
- Nej tack. Det är bra.

"Det är bra".
VAD är det som är bra? Det är inte alls bra.

En annan vän till mej som heter Helen (jag räknar med att det är okej att jag hänger ut dej!) har ganska stora bröst. She's hot.
En gång på gymnasiet hade vi nån form av stafett inne i klassrummet och Helen sprang snabbt fram och tillbaka.
Jag märkte dock att hennes linne gled mer och mer neråt och man skymtade allt mer av hela kalaset.
Ingen sa nåt. Så jag tänkte att jag måste agera "schysst" kompis genom att skrika:
"HELEN!!! DITT LINNE!!"

Hela klassen stannade upp och kollade på Helen.
Helen såg jätteglad och tacksam ut för att jag påpekade nåt om hennes linne, och DRAR NER linnet ytterligare medan hon glatt springer vidare med stafettpinnen.

Min hjälp går tydligen inte riktigt fram..

Tips?

(Grattis på 22 års dagen, Helen!)

I helgen kände jag mej så fruktansvärt svensk.
Det var dags för storhandling och jag och min bror följde med mamma till affären som bärhjälp.
Till saken hör att jag dagen innan satt i en bil som åkte över 100 mil, jag hade inte duschat på ett par dagar, min fake-bränna höll på att släppa och jag hade typ förrgårdagens smink på mej.

Innan vi klev in i bilen sa mamma:

- Kattis, ska du inte borsta håret?
- Äh, vi ska ju bara till ICA. Jag kommer inte se nån jag känner. Sen har jag inte borstat det på typ 4 dagar, så det kommer ändå inte att gå..

Jag hoppade i mina jeans som är ungegär 7 storlekar för stora, drog på mej den fulaste luvtröjan jag äger, som dessutom är i en färg jag inte passar i, och jag sket fullständigt i att borsta håret. Jag tror inte ens att jag borstade tänderna om jag ska vara ärlig. Och jag hade ingen deo.

I alla fall.

Väl inne på ICA gick mitt trashiga jag omkring och letade efter varor som mamma bad mej hämta när jag plötsligt blev förstenad.
Vid frysmaten stod en gammal barndomskompis till mej. Saken är den att denne barndomsvän ibland kan vara rätt dömande. Det kan vara så att jag inbillar mej, men jag kände på mej att om min barndomsvän ser mej, så kommer jag att bli stendömd. Utseendemässigt. Totalt dissad.

"Men vad har hon på sej? Och är det fem dagars mascara jag ser utkletat runt ögonen på Kattis? Har hon mat mellan tänderna också? Och vad fan har hon gjort med HÅRET?"

Det är tankar tänkta om mej som jag skulle SE i min barndomsväns ögon.
Jag gillar faktiskt den här personen bör tilläggas, men jag ORKADE verkligen inte stå och småprata och jag vet att jag hade kollat upp i taket/ner i golvet hela tiden.

När jag stod bakom tacoshyllan märkte jag att jag nästan blev sedd!! Jag gömde mej snabbt bakom den mexikanska maten innan jag sprang försiktigt framåtböjd mellan hyllorna medan jag letade mamma. Hon stod vid sylten.
- Psst! Mamma!
- Ja?
- Kan jag få bilnyckeln?
- Bilnyckeln? Vi ska ju handla?
- Jag vet. Men ******* är där borta och jag pallar inte att träffas just nu. Jag är för ofräsch.
- Okej!! Här!

Sen sprang jag ut till familjens röda Volvo, öppnade dörren till baksätet (THANK GOD FÖR TONADE BAKRUTOR!), och la mej ner på golvet. Jag kände mej som att jag var på flykt från ett brott.
Då och då tittade jag upp för att se så att kusten var klar, så att säga.
Och DÅ såg jag barndomsvännen komma ut från ICA-butiken. Jag duckade igen.
Nästa gång jag kollade upp var barndomsvännens bil borta från parkeringen. Puh.
Jag hade klarat mej.