katzo

I helgen kände jag mej så fruktansvärt svensk.
Det var dags för storhandling och jag och min bror följde med mamma till affären som bärhjälp.
Till saken hör att jag dagen innan satt i en bil som åkte över 100 mil, jag hade inte duschat på ett par dagar, min fake-bränna höll på att släppa och jag hade typ förrgårdagens smink på mej.

Innan vi klev in i bilen sa mamma:

- Kattis, ska du inte borsta håret?
- Äh, vi ska ju bara till ICA. Jag kommer inte se nån jag känner. Sen har jag inte borstat det på typ 4 dagar, så det kommer ändå inte att gå..

Jag hoppade i mina jeans som är ungegär 7 storlekar för stora, drog på mej den fulaste luvtröjan jag äger, som dessutom är i en färg jag inte passar i, och jag sket fullständigt i att borsta håret. Jag tror inte ens att jag borstade tänderna om jag ska vara ärlig. Och jag hade ingen deo.

I alla fall.

Väl inne på ICA gick mitt trashiga jag omkring och letade efter varor som mamma bad mej hämta när jag plötsligt blev förstenad.
Vid frysmaten stod en gammal barndomskompis till mej. Saken är den att denne barndomsvän ibland kan vara rätt dömande. Det kan vara så att jag inbillar mej, men jag kände på mej att om min barndomsvän ser mej, så kommer jag att bli stendömd. Utseendemässigt. Totalt dissad.

"Men vad har hon på sej? Och är det fem dagars mascara jag ser utkletat runt ögonen på Kattis? Har hon mat mellan tänderna också? Och vad fan har hon gjort med HÅRET?"

Det är tankar tänkta om mej som jag skulle SE i min barndomsväns ögon.
Jag gillar faktiskt den här personen bör tilläggas, men jag ORKADE verkligen inte stå och småprata och jag vet att jag hade kollat upp i taket/ner i golvet hela tiden.

När jag stod bakom tacoshyllan märkte jag att jag nästan blev sedd!! Jag gömde mej snabbt bakom den mexikanska maten innan jag sprang försiktigt framåtböjd mellan hyllorna medan jag letade mamma. Hon stod vid sylten.
- Psst! Mamma!
- Ja?
- Kan jag få bilnyckeln?
- Bilnyckeln? Vi ska ju handla?
- Jag vet. Men ******* är där borta och jag pallar inte att träffas just nu. Jag är för ofräsch.
- Okej!! Här!

Sen sprang jag ut till familjens röda Volvo, öppnade dörren till baksätet (THANK GOD FÖR TONADE BAKRUTOR!), och la mej ner på golvet. Jag kände mej som att jag var på flykt från ett brott.
Då och då tittade jag upp för att se så att kusten var klar, så att säga.
Och DÅ såg jag barndomsvännen komma ut från ICA-butiken. Jag duckade igen.
Nästa gång jag kollade upp var barndomsvännens bil borta från parkeringen. Puh.
Jag hade klarat mej.