Kattis och dansbandsmannen
För ett par år sen följde jag med ett gäng nya vänner för att gå ut på krogen efter en trevlig hemmafest.
Krogen var dock inte som jag hade tänkt mej.
Krogen var denna kväll, en dansbandsklubb.
Dom som känner mej vet att dansband inte är min favoritgenre inom musik, även om det kan vara lite klämkäckt charmigt ibland. Saken var den att jag inte alls var på klämkäckt humör den här kvällen.
När jag står där, mitt bland alla människor som dansar foxtrot och bugg omvartannat till en sliskig dansbandssångare som tror att han har sug i blicken och drar handen genom håret medan han varvar sången med att suga lite på sitt saxofonmunstycke, ser jag plötsligt en liten man i 45 års åldern klädd i jeansskojrta hårt instoppad i ett par ljusa jeans som slutar över naveln, brunt skärp, tjocka, pilotformade glasögon som han lånat på träslöjden och en frisyr som var modern för 25 år sen, om ens då.
Han såg ut att ha transporterats direkt från 1985.
Jag skrattade åt honom lite för mej själv och tyckte samtidigt lite synd om honom där han stod i sin ensamhet bland alla dansande par.
Jag blickar vidare över alla stuffande människor när jag plötsligt känner en hand på min axel.
Jag tittar upp och ser till min förskräckelse att det är 80-tals mannen i jeansmundering som står där, mitt framför mej.
Mannen: (med jätteljus, osäker röst) "He.. hej! Vill du dansa?"
Det ville jag ju så klart inte, men precis när jag tänker tacka nej hör jag mej själv säga:
"Nn... okej!"
Helt plötsligt står jag där, mitt på ett dansgolv, till dansbandsmusik, och dansar styrdans tillsammans med en man som ser ut som töntarnas tönt som inte fått till något på evigheter. Eller alls. Någonsin.
Hur blev det såhär? Jag skulle ju bara ut och ta en öl? Var det ett straff för att jag skrattade åt honom?
När evighetsdansen var över skyndade jag att tacka för mej, var på jeansmannen säger med ett leende:
"Det kommer en dans till! Danserna är alltid två!"
Jag ler stelt och FORTSÄTTER alltså att dansa med den stackars människan.
När dansen var slut för andra gången tackade jag så mycket, IGEN, sa att jag hade ont i mitt högra knä, och fejk-haltade snabbt iväg.
Sedan stod jag där och tänkte: "Hoppas, HOPPAS att ingen bjuder upp mej."
Känner man så, ska man nog inte vara på dans.
Han hade tydligen tagit en sväng om tillsammans med min vän Isabelle lite senare. Han avslutade deras dans genom att ta upp en liten papperslapp ur fickan, med sitt namn och telefonnummer, samtidigt som han tackade för en härlig dans och hoppades att hon kunde höra av sej någon gång.
En färdigskriven lapp! Som ett litet visitkort. Fast som på ett litet avrivet hörn av ett kuvert.
Finito.
Alltså, hur pinsamt kan det bli? Stackars, stackars man!
Jag undrar varför inte jag fick en lapp av honom?
Fast å andra sidan gör det inget. Alls.
Krogen var dock inte som jag hade tänkt mej.
Krogen var denna kväll, en dansbandsklubb.
Dom som känner mej vet att dansband inte är min favoritgenre inom musik, även om det kan vara lite klämkäckt charmigt ibland. Saken var den att jag inte alls var på klämkäckt humör den här kvällen.
När jag står där, mitt bland alla människor som dansar foxtrot och bugg omvartannat till en sliskig dansbandssångare som tror att han har sug i blicken och drar handen genom håret medan han varvar sången med att suga lite på sitt saxofonmunstycke, ser jag plötsligt en liten man i 45 års åldern klädd i jeansskojrta hårt instoppad i ett par ljusa jeans som slutar över naveln, brunt skärp, tjocka, pilotformade glasögon som han lånat på träslöjden och en frisyr som var modern för 25 år sen, om ens då.
Han såg ut att ha transporterats direkt från 1985.
Jag skrattade åt honom lite för mej själv och tyckte samtidigt lite synd om honom där han stod i sin ensamhet bland alla dansande par.
Jag blickar vidare över alla stuffande människor när jag plötsligt känner en hand på min axel.
Jag tittar upp och ser till min förskräckelse att det är 80-tals mannen i jeansmundering som står där, mitt framför mej.
Mannen: (med jätteljus, osäker röst) "He.. hej! Vill du dansa?"
Det ville jag ju så klart inte, men precis när jag tänker tacka nej hör jag mej själv säga:
"Nn... okej!"
Helt plötsligt står jag där, mitt på ett dansgolv, till dansbandsmusik, och dansar styrdans tillsammans med en man som ser ut som töntarnas tönt som inte fått till något på evigheter. Eller alls. Någonsin.
Hur blev det såhär? Jag skulle ju bara ut och ta en öl? Var det ett straff för att jag skrattade åt honom?
När evighetsdansen var över skyndade jag att tacka för mej, var på jeansmannen säger med ett leende:
"Det kommer en dans till! Danserna är alltid två!"
Jag ler stelt och FORTSÄTTER alltså att dansa med den stackars människan.
När dansen var slut för andra gången tackade jag så mycket, IGEN, sa att jag hade ont i mitt högra knä, och fejk-haltade snabbt iväg.
Sedan stod jag där och tänkte: "Hoppas, HOPPAS att ingen bjuder upp mej."
Känner man så, ska man nog inte vara på dans.
Han hade tydligen tagit en sväng om tillsammans med min vän Isabelle lite senare. Han avslutade deras dans genom att ta upp en liten papperslapp ur fickan, med sitt namn och telefonnummer, samtidigt som han tackade för en härlig dans och hoppades att hon kunde höra av sej någon gång.
En färdigskriven lapp! Som ett litet visitkort. Fast som på ett litet avrivet hörn av ett kuvert.
Finito.
Alltså, hur pinsamt kan det bli? Stackars, stackars man!
Jag undrar varför inte jag fick en lapp av honom?
Fast å andra sidan gör det inget. Alls.
Kommentarer
Postat av: Knix
:)
Postat av: Knix
:)
Trackback
