Stäng dörren, korven är obligatorisk
Tre gånger har jag gått till köket den senaste timmen för att öppna kylskåpet.
Varför gör man så? Vad tror man liksom? Att det ska ha kommit dit nåt nytt och skitgott av sej själv?
Man står liksom och inspekterar hylla för hylla, ställer sej lite lätt på tå för att kika högst upp, längst in. Det kanske finns nån liten bortglömd chokladbit där inne?
Men nej!
Sen är man så pantad att man GÅR TILLBAKA och GÖR OM DET!
Det har ju för fan inte kommit dit nåt nytt, så sluta öppna kylskåpsdörren!!!
Det är väl lika bra kanske, så man slipper trycka i sej massa skit när man egentligen borde ta en av dom där fina frukterna som ligger i skålen på bordet. Men det är inte lika kul. Då får det vara. Jag är alltså inte hungrig på riktigt.
Min brorsa skrattar alltid åt mej när jag äter godis. Först sitter jag där med min påse och hetsäter choklad tills jag nästan mår illa och säger:
- Nej, usch. Nu ska jag fan inte ha mer!
Och så skjuter jag liksom ifrån mej påsen en bit från mej själv, så att jag nästan inte kan nå den.
Sen efter en stund verkar jag ha glömt bort att jag har sagt att jag har käkat klart, så jag sträcker mej så långt jag kan tills jag nuddar påsen med fingrarna och krafsar på den febrilt tills jag har lyckats peta den nån centimeter närmare mej. Och så fortsätter jag sådär. Skjuter iväg godiset från mej själv. Längre och längre bort.
Jag vet ju om att jag kommer att ta mer, så vem försöker jag lura?
Det blir ju bara jobbigare för mej själv att hålla på att sträcka mej efter den hela tiden.
Ibland är människan dum. Eller ja.. Jag i alla fall.
Nu ropar min bror att det är dags för varm korv med bröd.
Man kan säga att det är den här familjens nationalrätt.
Vi har alltid obligatorisk korvstund här hemma. Den infaller som oftast när vi kollar på film tillsammans.
Då tar vi en paus, går ut i köket, kokar korv och värmer bröd och dricker mjölk.
Den obligatoriska korvstunden kan även inträffa nattetid.
Då vaknar man av att pappa går ner och håller på med nåt i köket. Sen hör man att han ropar:
- Är det nån som ska ha korv? Och hur många korvar vill ni ha?
Sen går resten av familjen ner till pappa och äter korv.
Det är en dålig vana, men ack så mysig.
Varför gör man så? Vad tror man liksom? Att det ska ha kommit dit nåt nytt och skitgott av sej själv?
Man står liksom och inspekterar hylla för hylla, ställer sej lite lätt på tå för att kika högst upp, längst in. Det kanske finns nån liten bortglömd chokladbit där inne?
Men nej!
Sen är man så pantad att man GÅR TILLBAKA och GÖR OM DET!
Det har ju för fan inte kommit dit nåt nytt, så sluta öppna kylskåpsdörren!!!
Det är väl lika bra kanske, så man slipper trycka i sej massa skit när man egentligen borde ta en av dom där fina frukterna som ligger i skålen på bordet. Men det är inte lika kul. Då får det vara. Jag är alltså inte hungrig på riktigt.
Min brorsa skrattar alltid åt mej när jag äter godis. Först sitter jag där med min påse och hetsäter choklad tills jag nästan mår illa och säger:
- Nej, usch. Nu ska jag fan inte ha mer!
Och så skjuter jag liksom ifrån mej påsen en bit från mej själv, så att jag nästan inte kan nå den.
Sen efter en stund verkar jag ha glömt bort att jag har sagt att jag har käkat klart, så jag sträcker mej så långt jag kan tills jag nuddar påsen med fingrarna och krafsar på den febrilt tills jag har lyckats peta den nån centimeter närmare mej. Och så fortsätter jag sådär. Skjuter iväg godiset från mej själv. Längre och längre bort.
Jag vet ju om att jag kommer att ta mer, så vem försöker jag lura?
Det blir ju bara jobbigare för mej själv att hålla på att sträcka mej efter den hela tiden.
Ibland är människan dum. Eller ja.. Jag i alla fall.
Nu ropar min bror att det är dags för varm korv med bröd.
Man kan säga att det är den här familjens nationalrätt.
Vi har alltid obligatorisk korvstund här hemma. Den infaller som oftast när vi kollar på film tillsammans.
Då tar vi en paus, går ut i köket, kokar korv och värmer bröd och dricker mjölk.
Den obligatoriska korvstunden kan även inträffa nattetid.
Då vaknar man av att pappa går ner och håller på med nåt i köket. Sen hör man att han ropar:
- Är det nån som ska ha korv? Och hur många korvar vill ni ha?
Sen går resten av familjen ner till pappa och äter korv.
Det är en dålig vana, men ack så mysig.
Kommentarer
Postat av: Anna
Det är ändå sådana historier som vi alla vill ha att berätta...! I love!!
Postat av: Saraemelie
Jag gillar din familj!
Trackback
