katzo

Ända sen jag var liten har jag frivilligt tagit på mej "clownrollen".
Alla har haft en clown i sin klass eller i sin bekantskapskrets. En person som hela tiden ska komma med punchlines som slutkläm i en diskussion. Alla mina meningar ska avslutas med att jag säger nåt roligt. Alla ska skratta. Men det är sån jag är. Jag har gjort mej till en sån.
Humor är underbart och gör att man orkar mer.
Alla förväntar sej att jag ska vara rolig, för det har alltid varit så. Jag är ju nästan aldrig seriös.
Självförvållat sätter jag mej i en sits där alla ska se mej som "den roliga".
Det spelar ingen roll om det är tillsammans med vänner sedan barnsben eller om jag kommer in i en helt ny grupp av människor. Jag snabbar mej att ta på mej den underhållande rollen. Komikern.

När jag var liten tror jag att jag försökte vara snabb och rolig för att folk skulle tycka om mej. Det var ett säkert kort. Alla vill vara med någon som får dom att skratta. Jag tror att jag fortfarande tänker likadant, undermedvetet.
Jag måste vara rolig. För jag vet att jag går hem då.
Man sätter sej själv i en jävla sits när man hoppar ut för stupet och försöker vara rolig. Man kan misslyckas så fruktansvärt tackvare att man försöker. Humorn ska bara finnas där.
Jag har ju själv gått ut med att det här ska vara en rolig blogg, därmed har jag satt världens press på mej själv.
Man måste inse att man inte kan vara rolig hela tiden. Det är okej att vara seriös, eller låta någon annan säga något utan att jag måste klämma ut ett skämt till svar. Det är okej att inte vara en skämtare.

Ibland kan jag känna att jag har skämtat så mycket att jag har skämtat bort mej själv.
Försöker jag vara seriös med någon som vet att jag brukar skoja, tas jag inte på allvar.
Jag blir bortskämtad.
För att jag har skämtat lite för mycket.