Att vara, eller inte vara.. 23.
I måndags var det 23 år sen jag föddes. Då var det också måndag.
Jag tycker inte att 23 år är en speciellt rolig ålder. Det enda som händer är att jag får komma in på lite fler krogar.
Min mamma fick sin första son, min bror, när hon var 23 år. Jag vill inte ha barn på ungefär 10 år. När jag var liten kändes 23 år skitvuxet. Jag känner mej inte skitvuxen.
Jag ser heller inte skitvuxen ut.
Igår frågade en sushiexpedit hur gammal jag var. När jag svarade "23" ropade hon "VAAA? SERIÖST? JAG TRODDE DU VAR 15!!!"
Jag tycker inte att 23 år är en speciellt rolig ålder. Det enda som händer är att jag får komma in på lite fler krogar.
Min mamma fick sin första son, min bror, när hon var 23 år. Jag vill inte ha barn på ungefär 10 år. När jag var liten kändes 23 år skitvuxet. Jag känner mej inte skitvuxen.
Jag ser heller inte skitvuxen ut.
Igår frågade en sushiexpedit hur gammal jag var. När jag svarade "23" ropade hon "VAAA? SERIÖST? JAG TRODDE DU VAR 15!!!"
15.
Jag vet mycket väl att jag ser ung ut, men 15 var väl att ta i lite? Det är åtta år sen jag var det.
Att jag ser ung ut beror på två saker:
Att jag ser ung ut beror på två saker:
- Jag blev sjuk när jag var 12 år, fick mediciner som påverkade min längd (160 cm istället för 168 cm) och jag har liksom fortsatt att se rätt ung ut i allmänhet.
- Vi har bra gener i min släkt. Vi ser yngre ut än vad vi egentligen är.
Så, ju äldre jag blir på pappret, dessto jobbigare blir det för mej att övertyga och förklara för andra om hur gammal jag faktiskt är, på riktigt, eftersom jag inte verkar se en dag äldre ut.
Alla som ber att få se på min legitimation får alltid en speciell min när dom ser hur gammal jag är. Då skäms dom nästan lite och tittar ursäktande på mig.
- Leg på systemet.
- Leg på krogen.
- Leg på redbull på Coop.
- Leg på trisslott på ICA.
Visst, man kan störa sig på att alla tar en för att vara en liten 15 årig flicka.
Men det blir faktiskt bättre när man istället kör upp sin legitimation i ansiktet på folk innan dom ber om det, så jag slipper få frågan.
Men det blir faktiskt bättre när man istället kör upp sin legitimation i ansiktet på folk innan dom ber om det, så jag slipper få frågan.
Det är tufft att hela tiden få höra hur ung jag ser ut att vara, hur kort jag är, kort = gullig och söt.
Jag går faktiskt runt i den här "unga" kroppen, med den här korta längden varenda dag, året om.
Jag vet att jag är en liten tjej.
Jag vet att jag är en liten tjej.
Men hur orkar folk omkring mej göra en grej av det?
Sushiexpediten var 25 år. Jag tyckte helt ärligt att hon såg ut att vara 35. Men varför ska jag berätta det för henne? Blir hon glad? Tar hon det som en komplimang?
När jag är 23 år tar jag inte "JAG TRODDE DU VAR 15!!!" som en komplimang.
Kom igen när jag är 33 år och säg att jag jag ser ut som 25. Då kommer jag antagligen gilla det.
Men jag gör det inte nu.
Men jag gör det inte nu.
Det är lätt att vara bitter. Det är inget jag lägger energi på egentligen, men när man går på en restaurang för att äta en mysig middag tycker jag att det är ganska drygt och rätt oartigt som expedit att ropa så åt sin gäst.
Det är bara vad jag tycker.
comin' up comin' up
Nu har jag varit hemma i Hälsingland sen i torsdags och myst med familjen och några fina vänner.
Det är så jävla skönt att komma hem till den gamla tryggheten ibland.
Förra veckan ringde min bror Johan till mig och berättade att hans gamla barn- och tonårsidol E-Type skulle komma till Hudiksvall på lördagen.
Han hade köpt en biljett till både sig själv och till mig.
Jag köpte en biljett till stackars Fredric som egentligen inte ville gå dit, men jag ville ha honom med, så han ställde snällt upp ändå!
När vi skulle gå till bussen som skulle ta oss mot stan kom jag på det:
Jag: HELVETE!!!! JAG HAR GLÖMT BILJETTEN I DIN LÄGENHET, JOHAN!
Johan: SERIÖST? Vi kommer missa bussen.
Jag: Alltså, FAN! JAG HATAR MIG SJÄLV!
Fredric: Jag är snabbast, jag springer och hämtar den!
Jag och Johan: Tack!! Skynda dig!!!
Johan: Vet han vilket nummer det var nu då?
Jag: Ja, det tror jag. Han hittar.
RING RING
Jag: Hallå?
Fredric: Hej, det var nummer 19 va?
Jag: NEJ!!! VAFAN DET ÄR 33!!!
Fredric: NEJ! Fan, vart är jag då?
Ja.. och därifrån fattar ni att vi missade bussen.
Jag bröt ihop, grät utan tårar och skrek diverse nedvärderande ord om och åt mig själv, Johan var besviken och Fredric skrattade.
Jag skrek åt honom att sluta vara så jävla positiv.
Men Fredric log vidare, ringde Anton som (thank God!) var i närheten och skjutsade oss till stan. Puss på dej!
Vi tog en snabb förfest hemma hos Christian med Jonathan och hade myskul, sen drog vi till stället för att se på E-Type!
Fredric gav sin biljett till en snubbe som stod vid dörren, och gick in. Det visade sig att killen som tog emot biljetten inte alls jobbade på stället, han hade bara stått där och tagit emot biljetten eftersom Fredric gav den till honom och Fredric höll på att få betala 200 spänn eftersom han var utan biljett. Så Fredric och biljett-tjejen fick springa ikapp snubben som inte fattade nånting, men gav snällt tillbaka den till Fredric.
Vi tokröjde till E-Type och fick nostalgikänslor och jag var lycklig två gånger under kvällen:
1. När E-Type pekade på Johan och mig, vinkade och dansade likadant som oss medan han skrattade.
2. När Fredric släppte ut håret, fuldansade och sjöng med.
Puss!
Det är så jävla skönt att komma hem till den gamla tryggheten ibland.
Förra veckan ringde min bror Johan till mig och berättade att hans gamla barn- och tonårsidol E-Type skulle komma till Hudiksvall på lördagen.
Han hade köpt en biljett till både sig själv och till mig.
Jag köpte en biljett till stackars Fredric som egentligen inte ville gå dit, men jag ville ha honom med, så han ställde snällt upp ändå!
När vi skulle gå till bussen som skulle ta oss mot stan kom jag på det:
Jag: HELVETE!!!! JAG HAR GLÖMT BILJETTEN I DIN LÄGENHET, JOHAN!
Johan: SERIÖST? Vi kommer missa bussen.
Jag: Alltså, FAN! JAG HATAR MIG SJÄLV!
Fredric: Jag är snabbast, jag springer och hämtar den!
Jag och Johan: Tack!! Skynda dig!!!
Johan: Vet han vilket nummer det var nu då?
Jag: Ja, det tror jag. Han hittar.
RING RING
Jag: Hallå?
Fredric: Hej, det var nummer 19 va?
Jag: NEJ!!! VAFAN DET ÄR 33!!!
Fredric: NEJ! Fan, vart är jag då?
Ja.. och därifrån fattar ni att vi missade bussen.
Jag bröt ihop, grät utan tårar och skrek diverse nedvärderande ord om och åt mig själv, Johan var besviken och Fredric skrattade.
Jag skrek åt honom att sluta vara så jävla positiv.
Men Fredric log vidare, ringde Anton som (thank God!) var i närheten och skjutsade oss till stan. Puss på dej!
Vi tog en snabb förfest hemma hos Christian med Jonathan och hade myskul, sen drog vi till stället för att se på E-Type!
Fredric gav sin biljett till en snubbe som stod vid dörren, och gick in. Det visade sig att killen som tog emot biljetten inte alls jobbade på stället, han hade bara stått där och tagit emot biljetten eftersom Fredric gav den till honom och Fredric höll på att få betala 200 spänn eftersom han var utan biljett. Så Fredric och biljett-tjejen fick springa ikapp snubben som inte fattade nånting, men gav snällt tillbaka den till Fredric.
Vi tokröjde till E-Type och fick nostalgikänslor och jag var lycklig två gånger under kvällen:
1. När E-Type pekade på Johan och mig, vinkade och dansade likadant som oss medan han skrattade.
2. När Fredric släppte ut håret, fuldansade och sjöng med.
Puss!
