sporty
eftersom jag aldrig tränar eller checkar in på Friskis&Svettis tar jag nu en bild för att jag vill visa alla här att jag ska ut och springa, så att ni vet om det.
Jag ska inviga mina sportiga skor som jag köpte i januari när jag skulle köpa gymkort. jag har fortfarande inte köpt nåt jävla gymkort. förresten ska jag inte springa nu heller. jag ljög. jag tänker GÅ till ICA. i sportig outfit, så att jag ser spänstig ut. hej.
♥
7 månader har gått sen jag åkte till Ljusdal och lyckades ta mig in objuden på en fest bara för att få tag på den här killen. Han visste ingenting. När jag äntligen fick följa med hem sa han att det fanns en soffa jag kunde sova på om jag ville. Det ville jag verkligen inte, så jag gick in på hans rum där jag hade "glömt" min väska och började bläddra bland hans uppsjö av LP-skivor samtidigt som jag sa "Åh, Dr. Hook!"
Sen fattade han vinken och så blev det som jag ville.
Fan vad jag tycker om dig. puss!
säkra din vattenballong innan du skjuter den
puss i påsk
april april
come over here from over there
har skrivit min första hemtenta någosin.
det var lite dramatiskt.
jag grät en skvätt i helgen när jag märkte att det var svårt.
gick ner och rakade benen så dom började blöda.
men det var inte nåt jag gjorde med flit för att dränka sorgen.
jag var bara klantig.
sen tog jag mig i kragen och fixade skiten.
i helgen annars har jag lekt med mina gamla bästisar jonathan och christian. och simon. simon är dock ingen gammal bästis. han är ganska ny ändå.
vi lyssnade på jonathan som hade gig, spelade biljard, lekte, åt choklad, hamnade på en högljudd efterfest och sen sov vi. skönt stundvis.
jag saknar min fredric, han som får mig kär.
har inte kramats med honom på nästan en vecka. i alla fall massa dar. känns som en evighet typ.
man vet inte riktigt vad man har förrän man saknar det.
och nu saknar jag fredric.
men imorn får jag äntligen ge bort lite kärlek till den där underbara varelsen.
bang bang bang
Att vara, eller inte vara.. 23.
I måndags var det 23 år sen jag föddes. Då var det också måndag.
Jag tycker inte att 23 år är en speciellt rolig ålder. Det enda som händer är att jag får komma in på lite fler krogar.
Min mamma fick sin första son, min bror, när hon var 23 år. Jag vill inte ha barn på ungefär 10 år. När jag var liten kändes 23 år skitvuxet. Jag känner mej inte skitvuxen.
Jag ser heller inte skitvuxen ut.
Igår frågade en sushiexpedit hur gammal jag var. När jag svarade "23" ropade hon "VAAA? SERIÖST? JAG TRODDE DU VAR 15!!!"
Jag tycker inte att 23 år är en speciellt rolig ålder. Det enda som händer är att jag får komma in på lite fler krogar.
Min mamma fick sin första son, min bror, när hon var 23 år. Jag vill inte ha barn på ungefär 10 år. När jag var liten kändes 23 år skitvuxet. Jag känner mej inte skitvuxen.
Jag ser heller inte skitvuxen ut.
Igår frågade en sushiexpedit hur gammal jag var. När jag svarade "23" ropade hon "VAAA? SERIÖST? JAG TRODDE DU VAR 15!!!"
15.
Jag vet mycket väl att jag ser ung ut, men 15 var väl att ta i lite? Det är åtta år sen jag var det.
Att jag ser ung ut beror på två saker:
Att jag ser ung ut beror på två saker:
- Jag blev sjuk när jag var 12 år, fick mediciner som påverkade min längd (160 cm istället för 168 cm) och jag har liksom fortsatt att se rätt ung ut i allmänhet.
- Vi har bra gener i min släkt. Vi ser yngre ut än vad vi egentligen är.
Så, ju äldre jag blir på pappret, dessto jobbigare blir det för mej att övertyga och förklara för andra om hur gammal jag faktiskt är, på riktigt, eftersom jag inte verkar se en dag äldre ut.
Alla som ber att få se på min legitimation får alltid en speciell min när dom ser hur gammal jag är. Då skäms dom nästan lite och tittar ursäktande på mig.
- Leg på systemet.
- Leg på krogen.
- Leg på redbull på Coop.
- Leg på trisslott på ICA.
Visst, man kan störa sig på att alla tar en för att vara en liten 15 årig flicka.
Men det blir faktiskt bättre när man istället kör upp sin legitimation i ansiktet på folk innan dom ber om det, så jag slipper få frågan.
Men det blir faktiskt bättre när man istället kör upp sin legitimation i ansiktet på folk innan dom ber om det, så jag slipper få frågan.
Det är tufft att hela tiden få höra hur ung jag ser ut att vara, hur kort jag är, kort = gullig och söt.
Jag går faktiskt runt i den här "unga" kroppen, med den här korta längden varenda dag, året om.
Jag vet att jag är en liten tjej.
Jag vet att jag är en liten tjej.
Men hur orkar folk omkring mej göra en grej av det?
Sushiexpediten var 25 år. Jag tyckte helt ärligt att hon såg ut att vara 35. Men varför ska jag berätta det för henne? Blir hon glad? Tar hon det som en komplimang?
När jag är 23 år tar jag inte "JAG TRODDE DU VAR 15!!!" som en komplimang.
Kom igen när jag är 33 år och säg att jag jag ser ut som 25. Då kommer jag antagligen gilla det.
Men jag gör det inte nu.
Men jag gör det inte nu.
Det är lätt att vara bitter. Det är inget jag lägger energi på egentligen, men när man går på en restaurang för att äta en mysig middag tycker jag att det är ganska drygt och rätt oartigt som expedit att ropa så åt sin gäst.
Det är bara vad jag tycker.
comin' up comin' up
Nu har jag varit hemma i Hälsingland sen i torsdags och myst med familjen och några fina vänner.
Det är så jävla skönt att komma hem till den gamla tryggheten ibland.
Förra veckan ringde min bror Johan till mig och berättade att hans gamla barn- och tonårsidol E-Type skulle komma till Hudiksvall på lördagen.
Han hade köpt en biljett till både sig själv och till mig.
Jag köpte en biljett till stackars Fredric som egentligen inte ville gå dit, men jag ville ha honom med, så han ställde snällt upp ändå!
När vi skulle gå till bussen som skulle ta oss mot stan kom jag på det:
Jag: HELVETE!!!! JAG HAR GLÖMT BILJETTEN I DIN LÄGENHET, JOHAN!
Johan: SERIÖST? Vi kommer missa bussen.
Jag: Alltså, FAN! JAG HATAR MIG SJÄLV!
Fredric: Jag är snabbast, jag springer och hämtar den!
Jag och Johan: Tack!! Skynda dig!!!
Johan: Vet han vilket nummer det var nu då?
Jag: Ja, det tror jag. Han hittar.
RING RING
Jag: Hallå?
Fredric: Hej, det var nummer 19 va?
Jag: NEJ!!! VAFAN DET ÄR 33!!!
Fredric: NEJ! Fan, vart är jag då?
Ja.. och därifrån fattar ni att vi missade bussen.
Jag bröt ihop, grät utan tårar och skrek diverse nedvärderande ord om och åt mig själv, Johan var besviken och Fredric skrattade.
Jag skrek åt honom att sluta vara så jävla positiv.
Men Fredric log vidare, ringde Anton som (thank God!) var i närheten och skjutsade oss till stan. Puss på dej!
Vi tog en snabb förfest hemma hos Christian med Jonathan och hade myskul, sen drog vi till stället för att se på E-Type!
Fredric gav sin biljett till en snubbe som stod vid dörren, och gick in. Det visade sig att killen som tog emot biljetten inte alls jobbade på stället, han hade bara stått där och tagit emot biljetten eftersom Fredric gav den till honom och Fredric höll på att få betala 200 spänn eftersom han var utan biljett. Så Fredric och biljett-tjejen fick springa ikapp snubben som inte fattade nånting, men gav snällt tillbaka den till Fredric.
Vi tokröjde till E-Type och fick nostalgikänslor och jag var lycklig två gånger under kvällen:
1. När E-Type pekade på Johan och mig, vinkade och dansade likadant som oss medan han skrattade.
2. När Fredric släppte ut håret, fuldansade och sjöng med.
Puss!
Det är så jävla skönt att komma hem till den gamla tryggheten ibland.
Förra veckan ringde min bror Johan till mig och berättade att hans gamla barn- och tonårsidol E-Type skulle komma till Hudiksvall på lördagen.
Han hade köpt en biljett till både sig själv och till mig.
Jag köpte en biljett till stackars Fredric som egentligen inte ville gå dit, men jag ville ha honom med, så han ställde snällt upp ändå!
När vi skulle gå till bussen som skulle ta oss mot stan kom jag på det:
Jag: HELVETE!!!! JAG HAR GLÖMT BILJETTEN I DIN LÄGENHET, JOHAN!
Johan: SERIÖST? Vi kommer missa bussen.
Jag: Alltså, FAN! JAG HATAR MIG SJÄLV!
Fredric: Jag är snabbast, jag springer och hämtar den!
Jag och Johan: Tack!! Skynda dig!!!
Johan: Vet han vilket nummer det var nu då?
Jag: Ja, det tror jag. Han hittar.
RING RING
Jag: Hallå?
Fredric: Hej, det var nummer 19 va?
Jag: NEJ!!! VAFAN DET ÄR 33!!!
Fredric: NEJ! Fan, vart är jag då?
Ja.. och därifrån fattar ni att vi missade bussen.
Jag bröt ihop, grät utan tårar och skrek diverse nedvärderande ord om och åt mig själv, Johan var besviken och Fredric skrattade.
Jag skrek åt honom att sluta vara så jävla positiv.
Men Fredric log vidare, ringde Anton som (thank God!) var i närheten och skjutsade oss till stan. Puss på dej!
Vi tog en snabb förfest hemma hos Christian med Jonathan och hade myskul, sen drog vi till stället för att se på E-Type!
Fredric gav sin biljett till en snubbe som stod vid dörren, och gick in. Det visade sig att killen som tog emot biljetten inte alls jobbade på stället, han hade bara stått där och tagit emot biljetten eftersom Fredric gav den till honom och Fredric höll på att få betala 200 spänn eftersom han var utan biljett. Så Fredric och biljett-tjejen fick springa ikapp snubben som inte fattade nånting, men gav snällt tillbaka den till Fredric.
Vi tokröjde till E-Type och fick nostalgikänslor och jag var lycklig två gånger under kvällen:
1. När E-Type pekade på Johan och mig, vinkade och dansade likadant som oss medan han skrattade.
2. När Fredric släppte ut håret, fuldansade och sjöng med.
Puss!
New in
Nu ska jag börja blogga igen. Utan motivation blir det inte bra, och den har verkligen varit helt borta. Men nu känner jag att den börjar komma tillbaka! Känns bra.
Det har hänt en del roliga saker i mitt liv sen sist, tror jag.
Puss på en stund!
- Jag har hittat en pojkvän! Och jag hittade honom verkligen också. Jag såg honom på en bild på Facebook och kände att "honom vill jag ha!", så jag tog reda på lite om honom, fick reda på att han kanske skulle på en fest helgen därpå, så jag bjöd i princip in mej själv till festen och fixade så att det skulle bli "ödet" att vi träffades precis där, utan att han visste nånting. Jag gjorde en liten fuling alltså. Sen försökte jag väl få honom att vilja ha mej också, och det ville han, no problem! Och imorn var det exakt 4 månader sen jag fixade så att vi hittade oss! Det är så märkligt med kärlek. Man har ju haft några kärlekar som kommit och gått. Och dom kommer oftast när man inte tänkt det. Jag kände att jag tänkte vara singel, för jag kommer aldrig kunna bli kär igen ändå. Men så dök han upp och det kändes rätt. Okej, jag blev inte kär i honom för att jag såg några bilder på Facebook. Men jag fick en känsla som sa att jag måste få veta vem han är. Och när jag tagit reda på det kunde det inte ha blivit mer rätt. Han är finast och det finns ingen som är så genuint snäll mot mej på alla sätt som honom. Vi mår bra av varandra. Kärlek.
- Vi har flyttat ihop! Jag vet, det låter läskigare än vad det är, vi har nämligen flyttat till Uppsala för att plugga, så då var det ganska logiskt att vi hamnade under samma tak. Och det går kalasbra!
- Jag pluggar ett ämne som heter Professionell Svenska, vilket betyder att jag nu ska bli någon form av proffs på svenska språket tror jag. Jag vill plugga till journalist sen, så då kan det vara en fin liten merit att proffsa till sej innan. (Jag vet, jag skriver sej istället för sig, men nu bloggar jag, då är det okej.) Klassen känns kul och jag trivs.
Puss på en stund!
Vaska korven
i lördags när jag, Fredric och Nathan var på väg hem efter en konsert passade vi på att stanna till vid en korvkiosk.
Korvgubben: Hej hej!
Fredric: Hej! Jag vill ha en vegetarisk burgare, tack.
Korvgubben: Vill du ha menyn till?
Fredric: Vad kostar det då? Eller, vad kostar en dricka till?
Korvgubben: Drickan kostar 13:-
Fredric: Hmm..
Bredvid kiosken stod en berusad, glad, frispråkig man som hoppade in i beställningen.
Mannen: Ursäkta, men du är inte moderat va?
Fredric: Va? eh.. nej!?
Mannen: Jag förstod det. Ingen moderat skulle beställa en vegetarisk burgare och tveka på om han hade råd med hela menyn eller inte. Haha.
Jag: Vore han moderat skulle kanske vaska hamburgaren..
Mannen: Haha! Ja!! Typ "Du kan slänga köttet. Äh vafan, släng brödet också!"
När mannen hade gått kom det två killar i våran ålder som skulle beställa.
Kille: Tja! En korv med bröd.
Korvgubben: Med allt på?
Kille: Ja. Eller nej, bara ketchup.
Korvgubben verkade inte uppfatta det, så han gav killen en korv med både ketchup och senap, var på killen tar emot korven och slänger den direkt med all sin kraft i soptunnan bredvid.
Kille: Tack! Och så skulle jag vilja ha en exakt likadan, men med bara ketchup!
Killens kompis: Mäh? Vad gör du? Jag kunde ju ha tagit den där!? Varför slängde du den?
Kille: Jag hatar senap!!!
Jag har skämtat bort mej själv
Ända sen jag var liten har jag frivilligt tagit på mej "clownrollen".
Alla har haft en clown i sin klass eller i sin bekantskapskrets. En person som hela tiden ska komma med punchlines som slutkläm i en diskussion. Alla mina meningar ska avslutas med att jag säger nåt roligt. Alla ska skratta. Men det är sån jag är. Jag har gjort mej till en sån.
Humor är underbart och gör att man orkar mer.
Alla förväntar sej att jag ska vara rolig, för det har alltid varit så. Jag är ju nästan aldrig seriös.
Självförvållat sätter jag mej i en sits där alla ska se mej som "den roliga".
Det spelar ingen roll om det är tillsammans med vänner sedan barnsben eller om jag kommer in i en helt ny grupp av människor. Jag snabbar mej att ta på mej den underhållande rollen. Komikern.
När jag var liten tror jag att jag försökte vara snabb och rolig för att folk skulle tycka om mej. Det var ett säkert kort. Alla vill vara med någon som får dom att skratta. Jag tror att jag fortfarande tänker likadant, undermedvetet.
Jag måste vara rolig. För jag vet att jag går hem då.
Man sätter sej själv i en jävla sits när man hoppar ut för stupet och försöker vara rolig. Man kan misslyckas så fruktansvärt tackvare att man försöker. Humorn ska bara finnas där.
Jag har ju själv gått ut med att det här ska vara en rolig blogg, därmed har jag satt världens press på mej själv.
Man måste inse att man inte kan vara rolig hela tiden. Det är okej att vara seriös, eller låta någon annan säga något utan att jag måste klämma ut ett skämt till svar. Det är okej att inte vara en skämtare.
Ibland kan jag känna att jag har skämtat så mycket att jag har skämtat bort mej själv.
Försöker jag vara seriös med någon som vet att jag brukar skoja, tas jag inte på allvar.
Jag blir bortskämtad.
För att jag har skämtat lite för mycket.
Alla har haft en clown i sin klass eller i sin bekantskapskrets. En person som hela tiden ska komma med punchlines som slutkläm i en diskussion. Alla mina meningar ska avslutas med att jag säger nåt roligt. Alla ska skratta. Men det är sån jag är. Jag har gjort mej till en sån.
Humor är underbart och gör att man orkar mer.
Alla förväntar sej att jag ska vara rolig, för det har alltid varit så. Jag är ju nästan aldrig seriös.
Självförvållat sätter jag mej i en sits där alla ska se mej som "den roliga".
Det spelar ingen roll om det är tillsammans med vänner sedan barnsben eller om jag kommer in i en helt ny grupp av människor. Jag snabbar mej att ta på mej den underhållande rollen. Komikern.
När jag var liten tror jag att jag försökte vara snabb och rolig för att folk skulle tycka om mej. Det var ett säkert kort. Alla vill vara med någon som får dom att skratta. Jag tror att jag fortfarande tänker likadant, undermedvetet.
Jag måste vara rolig. För jag vet att jag går hem då.
Man sätter sej själv i en jävla sits när man hoppar ut för stupet och försöker vara rolig. Man kan misslyckas så fruktansvärt tackvare att man försöker. Humorn ska bara finnas där.
Jag har ju själv gått ut med att det här ska vara en rolig blogg, därmed har jag satt världens press på mej själv.
Man måste inse att man inte kan vara rolig hela tiden. Det är okej att vara seriös, eller låta någon annan säga något utan att jag måste klämma ut ett skämt till svar. Det är okej att inte vara en skämtare.
Ibland kan jag känna att jag har skämtat så mycket att jag har skämtat bort mej själv.
Försöker jag vara seriös med någon som vet att jag brukar skoja, tas jag inte på allvar.
Jag blir bortskämtad.
För att jag har skämtat lite för mycket.
